se mig som en varning
jag orkar inte bry mig, orkar inte kämpa mer. tårarna rinner ständigt som på rutin, jag har ingen kraft att hålla tillbaka som förut. ett påklistrat leende fastnar inte längre. jag är ständigt på helspänn, tusen olika känslor exploderar fort fram och tillbaka. ingen förstår varför jag reagerar så udda av det som klassas som "ingenting". jag vet inte heller, alla taggar utåt, en "fel" fråga och jag tappar kontrollen i ilska, skriker, skäller, skadar och trycker på svaga punkter för att verkligen skapa lidande. HATAR så lätt, men ÄLSKAR så lätt också. med gråten som en klump i halsen kan en kram få mig att orka lite till, men sårbar kan en blick eller ett ord få min värld att gå under. när jag gråter kan jag inte sluta, när jag skrattar kan jag inte sluta, när jag blir sårad slutar det aldrig blöda, när jag får kärlek regnar det glitter i överflöd och jag vill stanna tiden för alltid. jag går barfota på en lina av taggtråd. jag är en bomb som kan explodera helt utan förvarning. se upp! jag hoppas inte längre, jag drömmer inte längre, jag föll och krossades totalt och därmed också min längtan. jag är begravd långt under isen, iskall & avdomnad. jag tror jag har glömt hur det känns att vilja kämpa..
Jag hejjar på dig Ellen! Stå på dig! Kommunen tror sig ALLTID veta vad som är bäst för en person som de knappt har pratat med, bara för att det som du skriver "se snyggt ut i deras papper" Jag vet jag har gått igenom det sååå många ggr! Men skönt att höra att du har personalen och doktor som står bakom dig!
För vad jag lärde känna dig så är du en TOPPENTJEJ! Ja, Jag hejjar på dig! Kram så jättemycket!!
Jag är helt imponerad av hur bra och vackert du kan formulera dig. Även om du skriver om hemska känslor och tankar är det du skriver fint. Du har talang, du är begåvad.
hej ellen. det var ett tag sen vi sågs, hittade din blogg genom facebook. det verkar som att du inte mår bra, det verkar som om allt är svårt. jag blir ledsen och vill hjälpa, även fast jag inte ens pratat med dej på flera år. jag ser den där glada ellen framför mig, hon som ville spela fotboll med stora örhängen och nitarmband. vart tog hon vägen? jag hoppas att allt löser sig för dej, fortsätt kämpa för det finns en sån fin värld här ute. leta med förstoringsglas. ta hand om dej, och vill du prata finns jag ju snabbt och lätt här ute i cyberspace. jag går ingenstans. kram på dej ellen, från lisa.
