iisolah

jag konverserar med väggar av sten, skakar nervöst och trippar på tå.. livrädd. vill inte trampa fel igen, vill laga, fixa, ändra. vill sudda ut mig själv ur era ögon och visa en bättre version.

min frihet är bakom galler. straff, hot och utskällningar. jag trodde frihetsberövning hade en gräns. men så godtrogen och naiv jag var. här bakom lås och bom suddas gränserna ut, det finns ingen som kan se igenom alla metertjocka väggarna av betong.. tänk om ni skulle få se vart era skattepengar tar vägen. psykiatrisk vård har blivit vanvård, uppmuntran till uppläxning, belöning till bestraffning, stöttning till sparkar och slag.

jag trodde ändå någonstans på empati och humana människor.. är det vi eller ni som är blinda? ska vi byta plats? då skulle ni förstå, och vi få slå tillbaka. men hur skriker man på hjälp när alla livräddare har blivit mördare?