iisolah

i luften svävar frågetecken runt bland utropstecken, men ingen vet vilka ord eller meningar de tillhör. förvirrade ögon stirrar överallt på jakt efter en anledning att ta förhastade beslut, för att på något sätt röja undan alla vilseledande talande tystnader. det är där jag hittar en anledning att fly undan. om man inte syns eller finns så kan man inte bli analyserad som syndabock.

jag är befogat överparanoid, livrädd, knäpptyst och hysterisk. intalar mig själv som osynlig och hoppas ingen ser den gigantiska kroniska hopplösheten som äter upp mig inuti.. som en pessimistparasit växer sig större och större, slukar alla frågetecken och förvrider verkligheten.

demonerna stryker längs väggarna, viskar instruktioner, lär mig förhållningssätt och uppförande. dom finns alltid där, alltid med mig, alltid lika iakttagande. dom säger; "skratta när andra skrattar men var noga med att aldrig möta någons blick, för ögon kan inte ljuga eller dölja".

ett evigt viskande, hånfullt och befallande. dom tröttnar aldrig som människor alltid gör till slut. dom ger aldrig upp, tappar aldrig styrka. dom är inte bundna till uthållighet som människor är dömda till.