iisolah

och ännu en gång blir mina paranoida rädslor och tankar till verklighet. jag har nu flyttat tillbaka till lägenheten efter att idiotgrannen som mordhotat mig äntligen kastats ut. personal försöker lugna mig, få mig att bli trygg igen, förklarar att han inte har några nycklar, att han inte kommer in i trapphuset ens, att han säkert inte är utanför, att han förmodligen inte skulle känna igen mig eller göra något om han nu skulle se mig.

men vem såg jag inte plötsligt utanför porten? han stod och bankade på rutan. alla såg, inte bara jag, så den här gången var det faktiskt inte inbillning. jag kutade in i personalrummet och gömde mig gråtandes och skakandes under bordet. personalen sprang efter och försökte lugna mig, sa att dom också blev chockade av att se honom där, men att han "bara skulle hämta ett bälte som han glömt". yea right tänkte jag, han vill bara komma åt mig och döda mig, men jag försökte ändå ignorera rädslan och inte låta den ta över, (vill inte att hans existens ska påverka mitt liv, han är inte värd det). han är inte ens värd att slösa ett helt blogginlägg på. gah.

senare på kvällen bestämde jag mig för att trotsa rädslan, så jag klädde på mig och gick till affären SJÄLV. (det har jag inte gjort sedan mordhoten började, jag har alltid haft med mig någon personal eller vän). vi har aldrig stött på honom där förut, men SJÄLVKLART så var han där just idag när jag vågade mig ut själv för första gången.

mitt hjärta stannade och en våg av is sköljde över mig. jag såg honom komma gåendes mot mig, och jag försökte hela tiden intala mig själv att det bara var inbillning, att det inte var han, så jag fortsatte bara gå, tittade ner i marken och skyndade på stegen. när han gått förbi hörde jag honom ropa efter mig; "fuck you!" jag blev livrädd när jag insåg att det inte var inbillning, han var där, han hade sett mig och han fortsatte ropa "fuck you" åt mig. jag tittade mig inte om, bara skyndade på stegen ännu mer och till slut var jag inne på ica. jag andades ut och tog av mig luvan, tänkte att jag var trygg där inne bland folk, kameror och larm.

men oj så fel man kan ha. tydligen hade han förföljt mig hela vägen in utan att jag märkt det, så när jag stod och plockade lösgodis kände jag plötsligt någon rycka tag i min arm. jag blev helt paralyserad av rädsla. det var ganska tomt i affären och ingen såg vad som hände. han vägrade släppa taget om mig, han ryckte fram och tillbaka i min arm medan han pratade hotfullt och argt på något språk jag inte förstod. när jag inte svarade utan bara tittade ner i min godispåse blev han mer och mer frustrerad och aggressiv. totalt förlamad stod jag bara kvar och visste inte vad jag skulle göra, och jag bara önskade att någon skulle komma och se vad som hände. jag kom på att jag hade mobilen i fickan och plockade upp den med min fria arm. när han såg den släppte han direkt taget om mig och sprang längre in i affären. jag såg en personal som stod och sopade golvet en bit bort så jag sprang genast fram till henne och försökte med darrande röst förklara med ord jag inte minns (förmodligen väldigt osammanhängande). storlipandes fick jag sen sitta gömd i ett låst rum bakom kassan medans polisen var på väg.

två patruller kom, och dom stängde affären. polisen försökte lugna mig, och jag fick förklara vad som hänt. dom visste vem jag var sen innan, sa dom hade hört mig på radion, och även ica-personalen berättade att dom visste mycket väl vem han var, att han ofta brukade vara där, gå runt runt, en gång lagt sig på golvet vid dörrarna och velat sova där, och att han blivit hämtad av polisen många gånger.

poliserna följde mig hem, en höll mig i handen och försökte lugna mig (jag var fortfarande livrädd och tårarna bara fortsatte spruta). hon sa det var ännu en patrull bakom oss som var ute och letade efter honom i området. hon sa hon förstod att jag var rädd och paraniod, att det inte var konstigt, men att jag var i trygga händer nu och att jag hade varit jättemodig som gått ut själv för att köpa godis, att det var så olyckligt att det skulle bli såhär just första gången jag vågat.. så jävla typiskt. och jag håller med.

så nu är ännu en anmälan gjord om "olaga hot/ofredande". men jag kommer aldrig mer våga gå ut själv igen. varför kan inte polisen bara häkta honom? låsa in honom någonstans? kan någon förklara för mig varför jag måste fortsätta vara rädd och gömma mig medan mannen som mordhotat mig upprepade gånger får gå fri runt omkring i samma bostadsområde?

jag måste bort ifrån den här stan!