iisolah

ensamheten ekar trots min idioti att ignorera sms, samtal, mail och dörrklocka. sitter på en diskbänk iklädd landstingetbyxor och lösögonfransar, röker under fläkt och dricker smultronvin utspätt med vatten. försöker leta passande ord men inget sitter som det ska.. fel färg, fel storlek, fel sortiment, fel konstruktion. "no special location fit for the truth"

sanning, lögn och meningslösa livsfilosofier rör sig i rummet. fula, tråkiga, sega.. som jag. antingen bling bling, party, fest, lösögonfransar, röda läppar och affroperuker eller sittandes under fläkt, kedjeröka och undra om döden är lika meningslös som livet? saknar vänner, saknar allt, vill allt, vill nu! men när nuet väl kommer vill jag bara gömma mig. hejdå, nej jag finns inte, tyst, sluta, släck, stäng av, försvinn! på mina villkor blir inget stabilt.

idag kom en lastbil fram till dörren och lämnade piller. ofta lastbil tänkte jag. men jo, en stor grön lastbil med gröna backar och lådor fulla med piller i alla dess former, färger och storlekar. information om att ännu en medicin sätts in om två veckor. jahopp tänkte jag. gott och blandat, botten upp, hej svejs psykfall nummer ett här kommer PillerPropellen knaprandes.

- "men ellen du måste sköta din medicin och ta dem vid rätt tidspunkter. minns du inte hur det var när du inte tagit den på två dagar, hur du låg och skakade på golvet av abstinens och vi knappt fick liv i dig. det står ju datum och klockslag på här.. och ser du, nu är klockan över 22, du har missat den, ta 22-medicinen nu!"

jahopp tänkte jag och svalde ner med smultronvinsvatten i mitt cola-glas, tände ännu en cigg under fläkten och reflekterade över absolut ingenting alls. kanske meningslösheten?

och som låtsasP sa idag. har man läkemedel utskrivet av läkare så är man så kallad "brukare". tar man samma läkemedel utan att ha det utskrivet av läkare så är man "missbrukare" och får det som stämpel för livet. alltså kommer man aldrig få varken benzo eller opiater i någon form utskrivet hur många armar och ben man än tappar. jahopp tänkte jag och tittade ner på min alldeles för brända Billy's-pizza, tog en klunk ur min halvdruckna avslagna cola-zero medans samtalsämnet av någon outgrundlig anledning byttes ut till fisar och bajs.

senare hamnade jag och Pem i ett limegrönt rum fullt av instrument. växjös främsta musik-ikon lyssnade på en jullåt jag spelade upp i min mobil som jag sjungit in. han satt med stora ögon och sa det var den bästa jullåten han hört i hela sitt liv. Pem skrev ner tusen namn och nummer och rekomendationer han ville skicka mig vidare till, massa musikmänniskor med möjligheter. han visade oss replokaler och studion där vi kunde spela in låtar, sjunga, mixa och trixa. jag frågade om avgift. han sa billigt. Pem frågade hur billigt? han sa väldigt väldigt billigt. vi förvandlades till VIP-gäster, drack gratis kaffe i caféet gick på två konserter gratis.

jahopp tänkte jag, det var ju lustigt och märkligt och allt det där. men allt i min värld är ju förvridet, missbildat, konstigt och sjukt. även jag. så varför ens förundras? hade något varit friskt hade det kanske fångat min blick en extra sekund. jag vet inte. nu ska jag röka och fundera på om man kan ringa fyllesamtal på nätterna fast man inte är full. det kan man nog. playgirl. player. slayer. borderline goes beserk. jahopp tänker ni, inget ovanligt i ellens lilla värld. då är allt som det ska. tack och hej.