släpp mig inte
jag är vid en återvändsgränd. jag sprang ifrån alla dom som ville hjälpa och nu orkar ingen längre. personalen vill skicka in mig på psyket eftersom deras maktlöshet har gått för långt. dom ser mig må sämre och sämre, ingen vet vad dom ska göra, vad jag behöver för hjälp.. men tydligen något utöver mitt personalstöd dygnet runt. jag hatar att dom ser mig falla, jag hatar att dom känner hur jag glider mellan fingrar. jag hatar att dom vill jag ska bli inlagd igen, jag som nyss kom ut därifrån efter två jävla år. jag hatar att jag inte kan säga att personalens arbete med mig hjälper nog, för jag vet också att jag behöver något mer. alltid alltid ska jag ha mer, något annat, något bättre, något nytt. it will never be enough to fill me up. men snälla ge inte upp mig, snälla släpp inte taget om mig. jag vill ju må bra. jag vill ta emot er hjälp. jag vill kämpa. jag vill bo kvar här och ha underbar hjälpsam personal omkring mig. jag vill! snälla jag ber er.. släpp mig inte.
