where did we go?

Amy, vart har du tagit vägen? Jag försöker hitta dig varje gång vi träffas, men du glider sakta men säkert ur mitt grepp. Jag känner inte igen dig! Jag saknar det vi var, saknar relationen vi hade.. finns det något kvar? Det är ju du! Det har alltid varit du! Den jag hänvisar till, den jag stolt vill presentera inför alla som "hon som känner mig bäst", "hon jag litar på mest i världen", "hon som kan mig bäst", "hon som varit med mig genom år", "hon som har hållit mig vid liv", "hon som är den enda i universum jag kan prata med om allt", "hon som får mig lugn när ingen annan kan". Hon! DU! Amy! Minns du att du stod med på min VB-lista? "Prata med Amy". Mitt proffs på rätt position! Jag var din docka..

men nu? Säg mig, vem är jag egentligen för dig? Var är du? Vem är du? Vad är vi? Kärleken som brann mellan oss har slocknat och allt har blivit vasst, hårt och stelt.. och jag måste erkänna (hur sjukt det än låter), att JAG ÄR RÄDD FÖR DIG! Dom som finns närmast i hjärtat är dom som kan såra mest, där du är! Jag är så rädd för dina ord, tankar och blickar. Jag undviker ögonkontakt, när du ställer frågor fryser jag till is, är på min vakt och ständigt i försvarsposition inför dina argument. Det här är inte Amy! Såhär hård och nedvärderande är inte min Amy! Du gör ont! Sluta! Snälla kom tillbaka! Jag älskar dig och vill ha dig i mitt liv, jag vill inte vara rädd för min "änglamamma"!

"I think the only reason people hold on to memories so tight is because memories are the only thing that don’t change when everything and everyone else does!"


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0