Mina
Mina - you fucking killed me!
Jag som redan var döende, jag som redan hade tusen blödande hål i mitt hjärta. Du siktade mot mig och avfyrade det sista skottet med dina ord. Nu har mitt hjärta stannat. Du dödade mig, Mina. Dödade mig! Hur känns det? Vilken triumf att det var just du..
Jag minns smärtsamt tillbaka. Mina och jag. Lyssnar på "Lovers End" som om allt var igår, (fast det egentligen är tre år sedan). Vårt avsked. Jag minns mina steg när hon stängde dörren efter sig, minns hur jag tryckte tillbaka tårarna när jag gick genom SSS-området med sprängande musik i öronen mot busshållplatsen. Men jag kom inte längre än 10 meter. "Lovers End" började plötsligt spelas i hörlurarna och jag föll ihop mitt på gräset och började storlipa totalt tröstlöst. Sen dess har "Lovers End" alltid påminnt om Mina:
"take just one last step, pretend you don't care
and I can't stop my tears, I've never been so scared
hands cover whispers of the Lovers fright
fear-cloaked renditions of that autumn night
calling for the other, searching for her Lover
secrets she discovers drain her face of colour
Lover will suffocate.. SUFFOCATE!"
Jag skrev 090312:
"..tomrummet efter Mina kan ingen fylla! Allt är förvirrande, människor kommer och går och jag står kvar och ser på. Vad känner jag? Vad händer? Är jag avstängd? Har jag inga känslor kvar? Bryr jag mig ens? Känner mig bara apatisk inför allt. Jag tror jag har blivit slagen för hårt.. du vet sådär hårt att man blir bedövad.."
(idag skulle jag skrivit likadant)
