iisolah

                             
en lägenhet tom och ekande med minnen och ångest i väggarna, en påminnelse om livet fullt med vänner och kärlek, om att aldrig behöva vara ensam. men det är inte mitt hem längre, det är främmande och otryggt. en lägenhet med saker som en gång tillhörde mig, men det är inte mitt.

vilsen sitter jag på en avdelning på psyket sen ett halvår tillbaka, men det är inte heller mitt hem. pendlar fram och tillbaka med ett ben på vardera sida. är hela tiden på väg, kan inte stanna upp eller andas ut någonstans.

tänker jag vill hem - åker till lägenheten, tänker jag vill hem - åker tillbaka till avdelningen, tänker jag vill hem - irrar runt på gatorna. så jag flyttar in i musiken högt sprängande i öronen, flyttar in i tryggheten, tonerna och texterna. för i musiken vet jag att jag inte är lika ensam. i musiken känner jag igen mig själv.

och det var så längesen
att jag glömt bort hur det känns
att komma hem

igår hade jag och P enskild bildterapi igen. uppgiften var först att rita de egenskaper man har som man tycker om hos sig själv. både jag och P skrek rakt ut, så istället fick vi göra det omvänt. jag skulle rita de egenskaper jag tycker om hos P och hon skulle göra detsamma om mig. vi satt på varsitt håll och fick inte titta på varandra. när vi var färdiga och visade upp våra bilder tappade bildterapeuten hakan och jag och P trodde inte våra ögon. utan att prata eller titta på varandra hade vi ritat precis likadant! hon sa "ni känner verkligen varandra väl". galet!

              
              

"Jag är ett söndertrampat liggunderlag i leran på Hultsfred. Jag är trosor som inte bytts på flera dagar. Jag är sömnlösheten. Jag är ambivalensen. Jag är när sista bussen gått. Jag är för hårt sminkade ögon. Jag är den odefinerade existentiella längtan. Jag är otroheten. Jag är en dålig film mitt på dagen på trean. Jag är inte veta vilken dag det är längre. Jag är avhoppade utbildningar. Jag är deletade sms. Jag är ett vänt leende för att det blir bäst så."

/F

omeh, sluta härmas
jag var faktiskt först

och det är då jag önskar att jag kunde stanna tiden
tysta alla nätverk, stoppa trafiken
en stilla bön om lugn igen
att slippa ta besluten

ord upprepas tydligare och starkare
men gång på gång suddas gränserna ut

en gång använd, föralltid begagnad

snälla håll mig hårt