iisolah

jag är så trött på lögner och falska förhoppningar. släng sanningen i ansiktet på mig, skit samma om den krossar mig. jag vill inte tolka, vill inte försöka tro och hoppas längre, för varje gång jag lutat mig mot drömmar har världen rasat samman och visat mig att drömmar bara förblir drömmar.. alla relationer är temporära, all kärlek har ett "bäst-före datum", och det är ett faktum att vänskap alltid har ett avslut.
                                                           
                                               "we are all candy-coated on the outside
                                     but peel away the skin, and we're rotten on the inside"

jag är sämst på kärlek, jag vet inte hur man älskar på ett sätt som räknas "normalt". hela min värld har alltid handlat om hat, bråk, hämd och trots. en lätt roll att spela, ett helvete att ta sig ur. att som evigt hatad och ivägen plötsligt få kärlek och kunna tro på att det inte finns någon baktanke under alla sammetslena bemötanden.

fick av världens finaste Anna:

jag konverserar med väggar av sten, skakar nervöst och trippar på tå.. livrädd. vill inte trampa fel igen, vill laga, fixa, ändra. vill sudda ut mig själv ur era ögon och visa en bättre version.

min frihet är bakom galler. straff, hot och utskällningar. jag trodde frihetsberövning hade en gräns. men så godtrogen och naiv jag var. här bakom lås och bom suddas gränserna ut, det finns ingen som kan se igenom alla metertjocka väggarna av betong.. tänk om ni skulle få se vart era skattepengar tar vägen. psykiatrisk vård har blivit vanvård, uppmuntran till uppläxning, belöning till bestraffning, stöttning till sparkar och slag.

jag trodde ändå någonstans på empati och humana människor.. är det vi eller ni som är blinda? ska vi byta plats? då skulle ni förstå, och vi få slå tillbaka. men hur skriker man på hjälp när alla livräddare har blivit mördare?

Fotograf: Sofia Fagerberg

kommunikation ifrån ett håll fungerar inte fattar du väl!? sluta hålla käften, tystna.. är det vad du kallar "finnas för mig"? du finns inte.. du existerar i en värld som inte rör vid min värld, du lever på planeten Tellus där jag också går omkring, samma mark, samma tid, precis som min. du finns, ja du finns.. men inte med mig! inte hos mig! inte vid min sida! inte här! det enda jag har kvar är hålet i mitt hjärta som blev när du försvann. du säger "sen". sluta med alla jävla "sen sen sen".. det är NU jag behöver din hand i min!

så driver planlöst omkring lika meningslöst som livet i sig själv. går runt i mina egna fotspår där det en gång fanns färg. nu är allt bara grått. jag är en likgiltlig zombie som går på automatik, som glömt hur man drömmer, önskar, längtar, hoppas, vill.

    hur kan det spela någon roll
    framtiden är ändå utom räckhåll för oss

minns jag samlade gnistor som besatt, ett ord kunde vända min värld upp&ner. jag skrapade ihop allt jag kunde komma åt, värderade sekunder som evig glittrande lycka.

minns jag plötsligt skrattade iroliskt åt mig själv över hur gruskorn prydde min värld som diamanter när jag sedan drogs in i en explosion av glitter, eld och regnbågar. grus förblev grus, nu dansade jag på rosa moln med drömmar uppfyllda en efter en. med kärlek i överflöd behövs inte varje rörelse memoreras eller alla gnistor sparas.. elden levde och lågorna smekte mina kinder lika lena som hennes fingrar mot min hud.

minns hur plötsligt elden slocknade och dränktes i ett hav av salta tårar utan slut. skratten förvandlades till förtvivlande skrik, alla färger rann av hela omgivningen och visade mig den svarta hårda kalla verkligheten. jag hade ännu en gång gått på alla lögner om kärlek, hopp och ljus. en låtsasvärld hade hållit mig vid liv i form av löften om framtidsplaner jag kunde se i färg.. som om det skulle hålla. alla sken bedrar!

och jag kan inte ens lita på verkligheten; vissa tindrande stjärnor på den mörka himlen har egentligen redan slocknat och dött, men det tar så lång tid för ljuset att färdas, att nå våga ögon, så vi stirrar oss blinda på stjärnor som dött.

var i lillebrors studio igår och spelade in lite:

näringsbrist, vätskebrist, kemikaliebrist och livsglädjebrist blev till medvetslös kollaps i 35 graders värme. 112, ambulans och tut-tut till akuten. dropp, sladdar, slangar, syre, blod, puls, doktorer och skötare - en värld flimmrande i svartvitt. skuggor, spindlar, röster, PIVA, doktorer och ovisshet. sen ner till 24:an med en fin vacker stämpel i pannan: LPT

jag är inte så bra på utflykter

                                         
fick ett extraliv av fina J. kanske var det därför jag överlevde den där dagen? hela skulden skulle läggas på min regnbågsdröm. ett sista hugg i hjärtat, ett hysteriskt farväl utan förvarning, det sista ljus jag hade kvar blåstes ut, där gick min gräns!

korsningar, skyltar, filer, rödljus, borås, maxi, idioti, lögner, ännu mer bensin, samtal hit och dit. överallt ingenstans. inga mediciner, ingen bensin, inga pengar, ingen jacka, ingen laddare till mobil eller mp3, ingen dator, inget smink. allt som blev kvar var ett extraliv och en evighetsfärd tillbaka mitt i natten.

och jag som trodde jag ställt till det DÅ.. nejnej, bättre kunde jag minsann..

vaknade av att P skickade sms med en dikt han skrivit till mig. den första dikten han någonsin skrivit i sitt hela sitt liv. tänk att hans debut som poet skulle tillägnas just mig.. nu är min dag gjord!

lilla fina ellen, va inte så lessen
livet e bajs, men med lite öl blir d najs
hoppas du e gladare ida'
för solen skiner o jag käkar chokla'

snälla fråga mig ingenting. jag har inga svar. era frågetecken är lika många som mina. jag vet inte.. jag vet inte.. jag vet inte heller! snälla undra ingenting. påminn mig inte om problem utan lösning. jag kan inte mattematik, logik, paranteser och decimaler. jag fick IG okej!? det är jag som är problemet, min existens.. jag kan inte lösa mig själv, reda ut mitt "liv". man kan inte fråga problemet om svar.. där finns inga facit att hämta, så sluta då! om det finns ett facit någonstans betyder det att någon redan räknat ut alla svar. åh vad jag önskar mig ett facit för mig själv, lösningen på alla inbyggda fel. hur man lagar något som aldrig varit helt. hur man får ett hjärta att rusa av livslust istället för panik.

jag har en dröm som slagit in, en dröm under konstruktion. men du chockade mig.. jag tystnade, blev stel och kall.. NEJ! alla nej i hela världen, SLUTA! min svagaste punkt av alla punkter. helvete heller att en oslagbar dröm som slagit in ska få beblanda sig med helvetets avgrund och mardrömmarnas förflutna där lågorna blossar upp och bränner sönder allt med värde jag lyckats få tag i. drömmar kan inte flätas ihop med mardrömmar. infekterade avstängda avskilda områden..
du platsar inte där!

en tom sida i mitt block med endast ett ord skrivet med tjocka svarta bokstäver "don't". en fastlåst sjukhussäng står på tvären, sängkarmen av stål ligger nedsparkad på golvet, en fotölj är inknuffad och felvänd i ett hörn. påslakan, kuddar och kläder ligger utspritt och nybäddade lakan är dyngblöta av svett. blonda tussar av hår på golvet, brutna naglar och nymålat nagellack bortskavt. blåmärken över hela kroppen, hundratals röda svullnader av bitmärken och rivmärken täcker armar och ben. svart smink utsmetat i hela ansiktet, håret trassligt, tovigt och tunnt. stora dunkande bulor över hela huvudet, buckligt. stinker svett, kläderna genomvåta, delar av tomma medicinkartor på golvet och fyra halvdruckna plastglas med vatten. träningsvärk i hela kroppen, utmattad och hes. förvirrad ser jag upp på fyra anfådda skötare.. "vad hände?"

- "du ser så ledsen ut min vän.. det blir nog bra ska du se, det är en ny dag imorgon.."
- "men jag vill inte ha nån ny dag.."