iisolah

Nina, mitt hjärta klyvdes mitt itu när du försvann.

ett hål i mitt bröst, platsen där du fanns, nu ekar det av tomhet och din frånvaro. jag går omkring med halvhjärtade känslor och halvhjärtad motivation, skrattar halvhjärtat åt något jag borde tyckt varit mycket roligare, sörjer halvhjärtat över något jag borde krossats och gråtit floder för. melankoliskt neutral, halvt likgiltlig och halvt känslokall.

i en tillvaro av kaos driver jag planlöst omkring, orklös och ointresserad. "whatever". i brist på ord som betyder förblir jag tyst och meningslös. undrar ingenting, svarar med en axelryckning;
ja. nej. vet inte. okej. tack. hejdå.

dom säger jag måste vilja till hundra procent om vi ska komma någonstans. dom kan inte hjälpa mig om jag inte vill helt fullt och ärligt. jag vill vilja, men vadå 100%? 50 är ju allt jag har kvar!

ställ inga frågor, jag orkar inte formulera ett godkänt svar. och visst, jag kanske låser alla ute nu, men jag kan inte heller komma in. jag vet inte vilken nyckel som passar, jag har den inte, så snälla sluta fråga. jag är lika utanför som ni.

folk säger:
"det är nåt som fattas, ellen det känns som att det fattas någonting, vad är det? vad är det som är fel? det är nåt som inte stämmer.. hallå ellen, var är du? det känns som det inte går att nå dig.."


en tom blick i min spegelbild.
Nina, du fattas mig!

och till och med en inledning börjar med ett farväl

igår sjöng hon sånger på mitt rum, vackra nya toner, men ändå i en välbekant harmoni
en inledning som fick mig att vilja höra mer..

men idag tystnade plötsligt tonerna. jag som trodde hon skulle fortsätta sjunga
hon gav mig några ord om "kul att träffas" och "lycka till i livet"
sen vände hos sig om, stängde dörren och försvann
jag lär nog aldrig få höra henne sjunga igen, jag vet inte ens hennes namn

                  
allt som blev kvar var en halv melodi och tre små godisar

varför fastnar jag alltid i människors ögon? i fel personers ögon?
ett farväl är alltid så uppenbart, men ändå blundar jag lika hårt inför sanningen
drömmer för stora drömmar, drömmar som inte borde drömmas alls

farväl farväl, en efter en, ett kroniskt mönster utan undantag

och så faller jag igen så fort jag blir erbjuden en chans att fly ifrån mig själv. det är då allt som byggts upp rasar framför mina ögon, som ett korthus i en orkan. jag byter spår och ser inte längre era ögon, jag glider ur era händer och faller med flit.

tusen idéer börjar snurra och planerar i detalj hur min flykt ska se ut.. planerar att vara planlös; går dit stegen leder mig, kommer när någon ropar, gör det folk ber om och sväljer allt som serveras.


någonting någonstans tycks jag mig höra ett trött utmattat desperat rop på hjälp. är det jag? om jag knappt kan höra det själv, hur ska någon annan höra? jag vill ha, jag måste ha, jag behöver hjälp!

men vem kan hjälpa? människor kan bedöva, leda mig vidare genom sekunderna, men jag finns ju kvar. det är jag som är problemet, min kropp, min existens, min hjärna och mitt hjärta. så släck allt som skulle kallas liv. det var inget för mig.. ingenting alls!

 
en motorled i mörkret. balanserade på mitträcket i kilometer. lastbilar och stålkastare blinkade, tutade och stannade. poliser stoppade upp hela motorvägen och jag sprang, skrek, sparkade, slogs.. men deras grepp är alltid mycket hårdare. tvingad in i bilen och sen raka vägen mot psyket.

jävla fittkommunhelvete! jag orkar fan inte mer!

jag & Sofia ordnade en liten oväntad möhippa för Sara
så underbart att vara vi tre igen, som det alltid har varit


minns när vi var 7-8 år och vi fantiserade om vår framtid med barn, familj, hus och bröllop
och jag minns hur Sara alltid sa att när hon gifter sig så skulle jag och Sofia vara brudtärnor
och nu.. är vi där, och nu.. ska vi det
helt sjukt!

Miih
för att du är äkta och på riktigt

tycker om dig

                               
helt oväntat satt vi i rökrummet och konstaterade sanningen som om vi skulle veta vad som snart skulle hända. ovetande, gråtfärdiga och öppet sårbara satt vi och pusslade samman våra hjärtan i ord som aldrig sagts.. bara varit självklart i allt, genom allt och överallt.

vi kom fram till (under fyra salta vattenfall) att vilken planet vi än befinner oss på så ska vi alltid hålla kontakten och hålla händer genom hela våra liv.

sen hörde jag mardrömmen komma, jag sprang men det sista jag såg var dörren som stängdes. den smälldes igen med ett öronbedövande eko av farväl.. jag hör det fortfarande, tusen hänglås, tusen galler och bommar. dörren vi sparkat på och skrikit vid i panik, men som vi aldrig lyckades få upp. fast nu stängdes den när vi var på varsin sida.. och jag dog!

min andra hälft försvann, den där jävla dörren klyvde oss mitt itu. nu är jag halv.. HALV!

Elin *16/2-06*
en låt jag skrev till min vän efter att hon tagit livet av sig i februari 2006:
Elin by iisolah                                                                                                                            
Elin, Elin älskade vän
du valde döden istället för ditt plågsamma liv
och jag är utan ord, kom tillbaka, Elin

tårar och åter tårar min vän
hur kan jag någonsin gå vidare?
jag borde ha vetat Elin

dom sista orden jag hörde:
"det var längesen, ja det var längesen,
ja det var evigheter sen nånting brann
i alla fall nära mig"

men nu är allt bara tystnad
och dina skor står tomma och väntar på Elin
som aldrig kommer tillbaka

jag kan inte förstå, inom mig lever du
jag ser dig, jag hör dig Elin
men nu är allt bara minnen
varför? varför!? Elin!?

men jag vet var du är nu, jag vet att du mår bra hos gud
vi behöver inte gråta, din smärta är borta nu

Elin, Elin
vila i frid

jag är en uppgiven uppriven känsloladdad boll invirad i ett nystan av taggtråd och krossade drömmar. vet inte hur jag ska göra mig av med alla känslor. det bubblar, skriker, skär, svämmar över och gör mig galen. jag bestämmer sätt hur jag ska vara, agera, ta emot och ge. planerar beteenden och roller att klammra mig fast vid, som en lösning eller bevis, som att berätta utan ord med valda miner. men sekunden efter kraschar allt, kan inte stå emot, vänder helt i alla planer, agerar tvärt emot vad jag bestämt och andra idéer börjar snurra.

jag vet inte vad jag vill säga, men jag kan ändå inte hålla käften. därför blir allt jag förmedlar bara virrvarr och osammanhängande kaos. kan jag prata med mitt sätt att gå, sitta, stå, titta? men hur ska ni kunna förstå vad jag menar när jag själv inte förstår vad jag vill?

stäng av mig, amputera mitt hjärta, jag vill inte ha det. transplantera min hjärna, byt ut hela mig. radera det förflutna, sudda ut allt som är. ta bort mig ur folkbokföringen, riv ut alla sidor där mitt namn står med. bränn upp alla journaler, bränn upp alla dagböcker och riv sönder alla foton. glöm allt som varit, alla minnen, allt med mig. kom inte ihåg att vi en gång älskat varann. gråt inga tårar, skratta inte åt våra skämt. radera min identitet, min existens, min plats på jorden.

jag tror inte längre, jag hoppas inte längre, jag längtar inte längre, jag orkar inte längre. vill inte sova, vill inte vakna. vill inte prata, vill inte vara tyst. vill inte synas, vill inte vara osynlig. vill inte gå ut, vill inte stanna inne. vill inte lyssna, vill inte döva. vill inte fråga, vill inte svara. vill inte leta, vill inte sluta. vill inte gräva, vill inte ignorera. vill inte älska, vill inte hata. vill inte bry mig, vill inte vara känslokall. vill inte kramas, vill inte vända taggarna utåt. vill inte vara bland folk, vill inte vara ensam. vill inte skriva, vill inte läsa. vill inte känna, vill inte andas. vill inte skratta, vill inte gråta. vill inte kämpa, vill inte ge upp. vill inte vara sjuk, vill inte bli frisk. vill inte ta piller, vill inte vara utan. vill inte stanna, vill inte fly. vill inte drömma, vill inte sakna. vill inte längta, vill ingenting.

jag har blivit blind, förlåt, men jag kan inte tänka realistiskt eller logiskt. en tjock dimma av kärlek, svek och hat breder ut sig mellan dig och mig. jag ser inga konturer, jag ser ingenting.. och jag håller din hand så hårt jag bara kan, men jag känner hur du sakta glider ur mitt grepp.

jag har sagt det hela tiden; "jag dör utan dig!" och snart blir "utan dig" ett faktum. resten vet jag inget om. förtvivlans dimma döljer alla hur, var, varför, när, om.. jag förstår ingenting. allt jag känner är din hand som glider ur min. det jag vet med säkerhet är att jag aldrig räckte till.. trots att jag gav dig allt.

idioti skådespel och lögner. luskar lirkar letar låtsas. jag kan få alla på fall! information som krossar människors tillvaro totalt. jag har makten i mina händer. jag spelar med, trycker på knappar, låtsas vara den ni vill jag ska vara. visst, för er är jag det. tusen personligheter i en och samma kropp. ni känner mig på olika sätt, olika jag, olika relationer, olika beteenden, olika roller. hur kan ni gå på? är jag så lätt att tro på?

hur många har jag "bara vårt" med? det gäller att hålla reda på vad som är vad och vem som är vem. inte säga fel, inte säga rätt, inte blanda ihop eller säga fel repliker. tystnad och paranoid spänning. du får mig som du vill ha mig, jag är formbar, vig och överrörlig.

tänk om jag skulle berätta om allt. vilka, när, var, hur.. och jag undrar hur många gånger har jag hört "det här stannar mellan dig och mig!" det ger mig en självisk destruktiv tillfredställelse att jag är någons "eget", någons "bara", någons "hemlighet", någons "svaga punkt". jag har makten i mina händer och jag njuter egoistiskt av kontroll. jag skrattar inombords för hur lättlurade alla är, och jag gråter för mig själv för att jag är så jävla patetisk och aldrig kan vara på riktigt.

förvirrad snurrar jag runt i personligheter och letar efter mig själv. spelar alla roller jag blir erbjuden, vad som helst som gör mig till "någon" eller "något".

men när rampljusen släcks och föreställningen är över så spricker jag sönder i tusentals bitar. demonerna skrattar i triumf medan jag kravlar runt i mörkret och försöker bland tårar och blod skrapa ihop mig själv och pussla till något som skulle vara jag.

http://tulderull.blogg.se/

min älskade M är helt otrolig och underbar. här är en dikt hon skrivit och spelat in.
en starkare människa än hon går nog inte att finna på denna jord.

M - Se på mig nu (uploaded by iisolah)

det som förut varit min vardag, det som förde mig hit, det som krossade hjärtan, bröt relationer, förstörde framtidsdrömmar och fick mig att falla in i det djupaste mörker.. hur kan det locka så mycket? är det för att det inger trygghet? någonting jag kan? någonting jag känner igen?

jag är rädd, rädd för mig själv, rädd för att ni tröttnar och ger upp. hur ska jag hitta styrkan att vilja? hur ska jag hitta kraften att hålla mig kvar när stormen sliter och drar mig i stycken vart den vill? jag faller så lätt när ingen håller om mig, håller kvar, håller hårt om min hand. jag vill hålla kvar men jag är inte stark nog.. inte själv. allt jag får tag i glider ur mitt grepp. jag behöver stadiga händer som håller mig kvar, hårda famnar som inte låter mig halka ur.

ge mig ord med mening, synligt, tydligt, något att ta på. ge mig bevis och handling. tatuera in alla svaren på min hud så jag inte kan sudda bort, kasta om bokstäver eller forma felaktiga tolkningar. prata i svart och i vitt på ett språk jag förstår.

försöker ordfattigt förklara, försvara mig själv och min värld omkring mot alla huggande frågor och välmenande hjärtan. en tagg för varje ord, ett slag för varje frågetecken. jag vet inte heller okej!? undran blir till anklagelser och jag parerar, duckar, slingrar mig. jag är inte stark nog att stå upp och argumentera, svara på frågor som kräver starka svar och godkända förklaringar. fråga mig inte, jag vet inte heller varför allt är kaos, jag hittar inte heller ut ur labyrintens mörker, jag vet inte hur jag hamnat här.. okej!? ord kan inte säga rätt, inte på något språk. snälla, bara se mig i ögonen och läs av mig. lyssna på mina tårar.. dom viskar alla svar.