iisolah

kemikalieknaprande själar irrar förtvivlat runt i samma kolsvarta kompakta jävla helvetesmörker. samma mörker som alla förvirrade psykfall tycks hamna i. en värld där osjälvständiga osäkra små desperata ungdomar måste hålla sig över ytan för att kippa efter luft (som resten av människorna går runt och andas utan att ens tänka på det.)

men vi är dom som drunknar. vi förväntas klara oss själva, förväntas fortsätta kämpa i ensamhet.. men säg den som inte behöver skrika på hjälp när man drunknar i ett stormande svart hav utan botten. inte konstigt att man ger upp tillslut, ens vänner som inte orkar längre sjunker ner i självmordets djup. det enda som får en att orka lite till är små kapslar av kemikalier. även om man inte vill vara pillerknaprare så måste man bli en ändå. det finns inget annat sätt att stå ut på, att orka, att vilja, att få kraft till en fortsatt evig kamp. så redan DÄR är vi i beroendeställning inför alla som tillverkar överlevnadskemikalier; "MEDICIN"

här kommer frågan om rättvisa in, "vem får mest? vem får bäst? vem lämnas utan.. och varför?". inte konstigt man delar piller med varandra, inte konstigt man bryr sig om de enda i samma situation. inte konstigt "dåligt inflytande" väcks till liv i en utsatt isolerad värld av ömtåliga hjärtan, dåliga självförtroenden och överlevnadsinstinkter som nått sin gräns tusen gånger om. all hjälp tas emot. och vem vill inte hjälpa sin vän i nöd? kemikalier håller oss vid liv i kampen om att leva. vi knaprar piller för att en dag kunna LEVA UTAN.

it's hard to answer the question; "what's wrong?" when nothing is right!

jag tappar bort mig i mörkret där demonernas hungriga händer famlar efter mig.. och plötsligt sitter jag i min lägenhet med fyra poliser runt mig. jag vet inte vad som händer.. men jag faller. faller faller faller ner i mörkret jag tycks vara skapad att leva i.. "total jävla ensamhet!"

jag ska aldrig aldrig ALDRIG älska igen! aldrig någonsin ska mitt hjärta hållas i händer igen! aldrig ska jag ge bort mitt hjärta igen! aldrig någonsin ska jag släppa in någon igen! aldrig ska jag bli svag och sårbar igen! aldrig någonsin! det är över nu!

jag vill bara glömma allt vad nostalgi heter. jag vill radera allt och starta om på nytt, utan bagage och med helt andra förutsättningar.

Hon är som en drog. Hon dödar en långsamt, smyger sig sakta och obemärkt in i ens liv på ett sätt man tror sig ha kontrollen över. Hon kommer som en vacker och oskyldig tanke, paketerad som en oemotståndlig gåva med guld, glitter och rosetter. En bruksanvisning med varningstecken, symtom och biverkningar medföljer, men hennes skönhet talar högre. Man vill ha mer, mer av henne, mer av allt. Hon uppfyller ens önskningar, hon ger alltid mer än man tror. Hon gensvarar varje blick och utger en förnimmelse av att bli ens lilla hemlighet. Hemligheter binder människor samman och hon dansar felfritt runt med osynliga trådar där hon obemärkt virar som hon vill; fällor för hjärtan.

- "jag skulle aldrig vilja träffa en till som du ellen"
- "ellen, en enda av dig är nog för hela livet"
- "jag hoppas för mitt liv att jag aldrig träffar någon som du igen"

Mina - you fucking killed me!

Jag som redan var döende, jag som redan hade tusen blödande hål i mitt hjärta. Du siktade mot mig och avfyrade det sista skottet med dina ord. Nu har mitt hjärta stannat. Du dödade mig, Mina. Dödade mig! Hur känns det? Vilken triumf att det var just du..

Jag minns smärtsamt tillbaka. Mina och jag. Lyssnar på "Lovers End" som om allt var igår, (fast det egentligen är tre år sedan). Vårt avsked. Jag minns mina steg när hon stängde dörren efter sig, minns hur jag tryckte tillbaka tårarna när jag gick genom SSS-området med sprängande musik i öronen mot busshållplatsen. Men jag kom inte längre än 10 meter. "Lovers End" började plötsligt spelas i hörlurarna och jag föll ihop mitt på gräset och började storlipa totalt tröstlöst. Sen dess har "Lovers End" alltid påminnt om Mina:

"take just one last step, pretend you don't care
and I can't stop my tears, I've never been so scared

hands cover whispers of the Lovers fright
fear-cloaked renditions of that autumn night
calling for the other, searching for her Lover
secrets she discovers drain her face of colour

Lover will suffocate.. SUFFOCATE!"

Jag skrev 090312:
"..tomrummet efter Mina kan ingen fylla! Allt är förvirrande, människor kommer och går och jag står kvar och ser på. Vad känner jag? Vad händer? Är jag avstängd? Har jag inga känslor kvar? Bryr jag mig ens? Känner mig bara apatisk inför allt. Jag tror jag har blivit slagen för hårt.. du vet sådär hårt att man blir bedövad.."

(idag skulle jag skrivit likadant)