ellen

det här är för dig din jävel!

Kent - Ett År Utan Sommar (bonus)



"du faller men är uppe på fem, det finns magi i ditt motstånd, ett mirakel i din envishet
du faller men du reser dig igen, ETT ÅR UTAN SOMMAR, en barndom utan lekar

jag läste Efter Floden, läste Oryx & Crake, jag läste in 100 år av ensamhet
jag ger dig alla böcker jag har, det är det magiska tänkandet man behöver för att klara sig

det finns hål i allting, i de väggar vi reste omkring oss, små hål, det är där lite ljus slinker in
perfektion, släta ytor är inget för mig, GE MIG FEL, ge mig nåt lika trasigt som du och jag

DET FINNS HÅL I ALLTING (det är där lite ljus kommer in)"

999 (Niohundranittionio):
"dom 999 saker jag aldrig skulle göra, dom vägs upp av 999 värre saker jag gjort
dom 999 saker jag aldrig skulle göra, dom vägs upp av 999 värre saker jag redan har gjort"

"HUR LÅNGT MAN ÄN HAR KOMMIT ÄR DET ALLTID LÄNGRE KVAR"



"i hela mitt liv har jag hört en sång, en vaggvisa du sjöng en gång
i hela mitt liv har jag litat på mig själv, men nu behöver jag din hjälp
i hela mitt liv har jag hört en sång, en sång min mamma sjöng en gång
i hela mitt liv har jag försökt att tänka själv, men jag kommer inte längre utan din hjälp

och alla mina tankar kretsar omkring sjuka saker
dom där drömmarna vi drömde kom från gränsland bortom taggtråden
där skyttegravar grävdes när nån annan byggde landet när vi sov
nu är vi vakna men vi känner inte igen oss, dom har rivit våra gator
bränt ner lekplatserna där vi hängde som barn

det fanns ett ljus som aldrig släcks, i sångerna från min uppväxt
i hela mitt liv har jag litat på min tur, men det här kan jag aldrig slingra mig ur
och alla våra ideal kommer från ett rosa åttiotal, så nu tänker vi på resor, vita nätter
Ian Curtis, är du Michael Jackson eller Michael Bolton? är du pepsi, har du kola?
är du lönsam i din nakenhet, dina blåmärken och valkar? du har gåshud för du fryser

ÄR DET HÄR DET BÄSTA LIVET HADE ATT GE?
HUR LÅNGT MAN ÄN HAR KOMMIT ÄR DET ALLTID LÄNGRE KVAR

och alla mina tankar kretsar omkring dyra saker
åh baby var har du varit, vi har redan tänt på grillen, vi har väntat här i regnet
på nånting som inte händer och som aldrig kommer hända
det är bara en vag känsla av att nånting gått förlorat
att vi slösat vår bästa tid på missunnsamhet, LÄNGRE HAR VI INTE KOMMIT

dom 999 saker jag aldrig skulle göra, dom vägs upp av 999 värre saker jag redan gjort"

kemikalieknaprande själar irrar förtvivlat runt i samma kolsvarta kompakta jävla helvetesmörker. samma mörker som alla förvirrade psykfall tycks hamna i. en värld där osjälvständiga osäkra små desperata ungdomar måste hålla sig över ytan för att kippa efter luft (som resten av människorna går runt och andas utan att ens tänka på det.)

men vi är dom som drunknar. vi förväntas klara oss själva, förväntas fortsätta kämpa i ensamhet.. men säg den som inte behöver skrika på hjälp när man drunknar i ett stormande svart hav utan botten. inte konstigt att man ger upp tillslut, ens vänner som inte orkar längre sjunker ner i självmordets djup. det enda som får en att orka lite till är små kapslar av kemikalier. även om man inte vill vara pillerknaprare så måste man bli en ändå. det finns inget annat sätt att stå ut på, att orka, att vilja, att få kraft till en fortsatt evig kamp. så redan DÄR är vi i beroendeställning inför alla som tillverkar överlevnadskemikalier; "MEDICIN"

här kommer frågan om rättvisa in, "vem får mest? vem får bäst? vem lämnas utan.. och varför?". inte konstigt man delar piller med varandra, inte konstigt man bryr sig om de enda i samma situation. inte konstigt "dåligt inflytande" väcks till liv i en utsatt isolerad värld av ömtåliga hjärtan, dåliga självförtroenden och överlevnadsinstinkter som nått sin gräns tusen gånger om. all hjälp tas emot. och vem vill inte hjälpa sin vän i nöd? kemikalier håller oss vid liv i kampen om att leva. vi knaprar piller för att en dag kunna LEVA UTAN.

it's hard to answer the question; "what's wrong?" when nothing is right!

jag tappar bort mig i mörkret där demonernas hungriga händer famlar efter mig.. och plötsligt sitter jag i min lägenhet med fyra poliser runt mig. jag vet inte vad som händer.. men jag faller. faller faller faller ner i mörkret jag tycks vara skapad att leva i.. "total jävla ensamhet!"

jag ska aldrig aldrig ALDRIG älska igen! aldrig någonsin ska mitt hjärta hållas i händer igen! aldrig ska jag ge bort mitt hjärta igen! aldrig någonsin ska jag släppa in någon igen! aldrig ska jag bli svag och sårbar igen! aldrig någonsin! det är över nu!

jag vill bara glömma allt vad nostalgi heter. jag vill radera allt och starta om på nytt, utan bagage och med helt andra förutsättningar.

Hon är som en drog. Hon dödar en långsamt, smyger sig sakta och obemärkt in i ens liv på ett sätt man tror sig ha kontrollen över. Hon kommer som en vacker och oskyldig tanke, paketerad som en oemotståndlig gåva med guld, glitter och rosetter. En bruksanvisning med varningstecken, symtom och biverkningar medföljer, men hennes skönhet talar högre. Man vill ha mer, mer av henne, mer av allt. Hon uppfyller ens önskningar, hon ger alltid mer än man tror. Hon gensvarar varje blick och utger en förnimmelse av att bli ens lilla hemlighet. Hemligheter binder människor samman och hon dansar felfritt runt med osynliga trådar där hon obemärkt virar som hon vill; fällor för hjärtan.

- "jag skulle aldrig vilja träffa en till som du ellen"
- "ellen, en enda av dig är nog för hela livet"
- "jag hoppas för mitt liv att jag aldrig träffar någon som du igen"

Mina - you fucking killed me!

Jag som redan var döende, jag som redan hade tusen blödande hål i mitt hjärta. Du siktade mot mig och avfyrade det sista skottet med dina ord. Nu har mitt hjärta stannat. Du dödade mig, Mina. Dödade mig! Hur känns det? Vilken triumf att det var just du..

Jag minns smärtsamt tillbaka. Mina och jag. Lyssnar på "Lovers End" som om allt var igår, (fast det egentligen är tre år sedan). Vårt avsked. Jag minns mina steg när hon stängde dörren efter sig, minns hur jag tryckte tillbaka tårarna när jag gick genom SSS-området med sprängande musik i öronen mot busshållplatsen. Men jag kom inte längre än 10 meter. "Lovers End" började plötsligt spelas i hörlurarna och jag föll ihop mitt på gräset och började storlipa totalt tröstlöst. Sen dess har "Lovers End" alltid påminnt om Mina:

"take just one last step, pretend you don't care
and I can't stop my tears, I've never been so scared

hands cover whispers of the Lovers fright
fear-cloaked renditions of that autumn night
calling for the other, searching for her Lover
secrets she discovers drain her face of colour

Lover will suffocate.. SUFFOCATE!"

Jag skrev 090312:
"..tomrummet efter Mina kan ingen fylla! Allt är förvirrande, människor kommer och går och jag står kvar och ser på. Vad känner jag? Vad händer? Är jag avstängd? Har jag inga känslor kvar? Bryr jag mig ens? Känner mig bara apatisk inför allt. Jag tror jag har blivit slagen för hårt.. du vet sådär hårt att man blir bedövad.."

(idag skulle jag skrivit likadant)

Matilda, min älskling! Hade jag fått en andra chans hade jag utan tvekan gett den till dig! Du om någon här på jorden är den som förtjänar det mest! Livet!

Du skriver vackra ord om vår vänskap och kärlek, men när jag kommer till hur du beskriver dig själv som ängel så svämmar tårarna över helt. Jag hör plötsligt min lillebrors röst i huvudet när han var fyra år och satt i baksätet i bilen. Han började helt plötsligt storlipa och skrek i otröstbar panik; "Jag vill inte bli en ängel!" Det var så han för första gången insåg vad döden är. Jag hör hans panik och gråter förtvivlat likadant; "Du får inte bli en ängel!" Inte nu! Inte än! Matilda.. DU FÅR INTE!

Droppe efter droppe föll, jag kunde inte se henne i ögonen. Ett hjärta i min famn och jag i hennes armar, (så nära får ingen gå). En känsla av att vara den hemskaste, elakaste människan på jorden spred sig som filten hon svepte in mig i, lika varm som kärlek och skam mixat i ett. Jag tror våra hjärtan slog lika hårda slag, så nära som aldrig förr i precis samma takt, men ändå ljusår långt ifrån. Tystnaden talade högre än någonsin, som en sorglig melodi utan ljud kunde jag höra hennes tankar. Radioaktiva tårar föll ner på min hud som atombomber, lika vackra som explosioner av regnbågsglitter, lika farliga, förödande och giftiga. Vi andades samma luft, samma svidande skam av smärta när våra hjärtan flätades samman av taggtrådskärlek.

En puss på perrongen - min famn i din! På kärleksjakt finns inga gränser eller regler.

Calathiel.. jag sprang i snö, plankade på nattbuss, ringde för många signaler, skickade för många sms, svartvitlögnade för småpojkar, fick hennes bil att stanna bredvid bussen och sprang ut, snöoväder och RAKT IN I HENNES FAMN! Min Änglafamn! Löften om imorgon, och ett högt pris att betala. All the fucked up love has a price, (i min värld var det värt det) Cala, vad som helst för dig.

Nu är jag skuldfri och utan kvitton så fråga inte är du snäll. En besatt blondie i Växjös vita vinternatt lever farligt som fan. Kärlek är dyrt, men värt vartenda värdefull sekund, (och hur fan ska jag skriva för att få rätt version till rätt ögon men ändå bevara all fakta?) "skip the middle talk.."

Okej, blev vänligt hemkörd av "pubvakt/blivande polis". Ringde som lovat (Lex), fick beröm för "gjort som sagts", gick hem ensam, klickade av idioter och sitter skakande och iskall i soffan och skriver här. I MADE IT! right? Snälla ge mig en vit lögn - säg att du tror på mig EN GÅNG TILL (say it).. du får tro vad du vill. Kärleken räckte nog halvvägs.. är du där?