iisolah

(hej jag har inget liv)

PATETISK PERSONAL-POESI PÅ P:

Periodiska Personer får Pengar för att Prata och Praktisera med Psykotiska Puckade Psykfall och Prestera som Personal för Personlighetsstörda Pillerknaprande Panikfyllda Problembarn (Precis som jag). För en Plikttrogen Professionell Personal blandar aldrig Privatliv med Patienter. Jag ska aldrig bli en sådan oPersonlig Person som inte Pratar Privatliv med Patienter inom Psykiatrin. Jag ska bli en "Persienn" (Personal På Patientens Parti), Personlig och Professionell På samma gång. För det är endast "PersiennPersonal" som Pluggat rätt Program och Platsar i Psykiatrin. Perfekta Proffs att Prata med, äkta och På riktigt, som inte Pratar med Psyksjuka Personer endast för Pengarnas skull.

to live doesn't mean you're alive

jag är en hemsk hemsk människa. en lögnnätstrasslare full av falskhet.
kan man säga förlåt i förväg?

katastroftänkandet överträffar inte längre katastroferna. alla paranoida tankegångar förvrids och blir till en mild version av sanningen. jag tycks leva i en evig mardröm som jag aldrig kommer vakna upp ifrån.

..jag har även märkt att jag nästan aldrig skriver om något som gör för ont.. om nyupprivna sår eller om sånt jag vill förtränga och aldrig minnas (kanske?) ..och jag skriver sällan om sånt som känns "självklart".. (ego-ellen)! men det blir lite som att slösa meningslösa ord, bara rabbla likadana fraser om kärlek till underbara vänner. det är egentligen absolut ingen "självklarhet", (så jävla ego jag är)! men jag vill inte låta som en upphakad robot. jag vill mena varje ord varje gång jag säger det! så därför säger jag det sällan, kanske aldrig. jag suger på kärlek, relationer, respons, feedback osv. men på riktigt, ni vet vilka ni är, och jag älskar er.

förlåt för att jag inte finns för er som jag vill.

åkte bort från kukstad till fristad full med färger i rosa och rött. glittrande sockersöt prinsesskärlek av min strålande stjärna Miih. hon smyger in färg i mitt svarta liv. gav mig världens finaste rosa paket med svart/vitrandiga Hello Kitty-strumpor och rosa rosetter, (det har nästan blivit tradition att ge söta strumpor till varann). hon flätade mitt hår till änglalockar, målade mina naglar ljusrosa, gav mig smink i olika färger och en kärleksröd mjuk gosig luvtröja.. allt med doft av min Miih.



jag kan inte förstå vad jag gjort för att förtjäna en sådan vacker vän som hon. vad är det jag har som gör att hon vill vara min? vad är det jag inte ser som hon ser? jag slutar aldrig förvånas över hennes enorma kärleksregn som bara sköljer över mig. jag slutar aldrig förundras över hur hon håller min hand lika stadigt som hon lovade dag ett. jag som inte vet hur äkta kärlek fungerar, jag som är van vid löften som aldrig håller så stabilt, jag som är van att bli sviken, lämnad, glida ur grepp, rinna ut i sand, bli vänd av ryggar eller bara glömmas bort i kategorin "dåtid". jag har aldrig varit med om någon som håller mig kvar såhär, någon som inte blir rädd av att komma för nära, någon som inte tröttnar, någon som första dagen gav samma gamla löfte jag aldrig tror på, men som hundratals dagar (år?) senare fortfarande säger; "Ellen, när ska du förstå att jag håller det jag lovar, jag sviker dig inte, det har jag ju alltid sagt". Miih, jag älskar dig. du förvånar mig hela tiden, det är inte självklart med vilkorslös kärlek (trots att du jämt försöker banka in det i mitt huvud), för mig är det inte självklart, för mig är det overkligt och helt jävla underbart.. jag älskar dig! ÄKTA.

och ännu en gång blir mina paranoida rädslor och tankar till verklighet. jag har nu flyttat tillbaka till lägenheten efter att idiotgrannen som mordhotat mig äntligen kastats ut. personal försöker lugna mig, få mig att bli trygg igen, förklarar att han inte har några nycklar, att han inte kommer in i trapphuset ens, att han säkert inte är utanför, att han förmodligen inte skulle känna igen mig eller göra något om han nu skulle se mig.

men vem såg jag inte plötsligt utanför porten? han stod och bankade på rutan. alla såg, inte bara jag, så den här gången var det faktiskt inte inbillning. jag kutade in i personalrummet och gömde mig gråtandes och skakandes under bordet. personalen sprang efter och försökte lugna mig, sa att dom också blev chockade av att se honom där, men att han "bara skulle hämta ett bälte som han glömt". yea right tänkte jag, han vill bara komma åt mig och döda mig, men jag försökte ändå ignorera rädslan och inte låta den ta över, (vill inte att hans existens ska påverka mitt liv, han är inte värd det). han är inte ens värd att slösa ett helt blogginlägg på. gah.

senare på kvällen bestämde jag mig för att trotsa rädslan, så jag klädde på mig och gick till affären SJÄLV. (det har jag inte gjort sedan mordhoten började, jag har alltid haft med mig någon personal eller vän). vi har aldrig stött på honom där förut, men SJÄLVKLART så var han där just idag när jag vågade mig ut själv för första gången.

mitt hjärta stannade och en våg av is sköljde över mig. jag såg honom komma gåendes mot mig, och jag försökte hela tiden intala mig själv att det bara var inbillning, att det inte var han, så jag fortsatte bara gå, tittade ner i marken och skyndade på stegen. när han gått förbi hörde jag honom ropa efter mig; "fuck you!" jag blev livrädd när jag insåg att det inte var inbillning, han var där, han hade sett mig och han fortsatte ropa "fuck you" åt mig. jag tittade mig inte om, bara skyndade på stegen ännu mer och till slut var jag inne på ica. jag andades ut och tog av mig luvan, tänkte att jag var trygg där inne bland folk, kameror och larm.

men oj så fel man kan ha. tydligen hade han förföljt mig hela vägen in utan att jag märkt det, så när jag stod och plockade lösgodis kände jag plötsligt någon rycka tag i min arm. jag blev helt paralyserad av rädsla. det var ganska tomt i affären och ingen såg vad som hände. han vägrade släppa taget om mig, han ryckte fram och tillbaka i min arm medan han pratade hotfullt och argt på något språk jag inte förstod. när jag inte svarade utan bara tittade ner i min godispåse blev han mer och mer frustrerad och aggressiv. totalt förlamad stod jag bara kvar och visste inte vad jag skulle göra, och jag bara önskade att någon skulle komma och se vad som hände. jag kom på att jag hade mobilen i fickan och plockade upp den med min fria arm. när han såg den släppte han direkt taget om mig och sprang längre in i affären. jag såg en personal som stod och sopade golvet en bit bort så jag sprang genast fram till henne och försökte med darrande röst förklara med ord jag inte minns (förmodligen väldigt osammanhängande). storlipandes fick jag sen sitta gömd i ett låst rum bakom kassan medans polisen var på väg.

två patruller kom, och dom stängde affären. polisen försökte lugna mig, och jag fick förklara vad som hänt. dom visste vem jag var sen innan, sa dom hade hört mig på radion, och även ica-personalen berättade att dom visste mycket väl vem han var, att han ofta brukade vara där, gå runt runt, en gång lagt sig på golvet vid dörrarna och velat sova där, och att han blivit hämtad av polisen många gånger.

poliserna följde mig hem, en höll mig i handen och försökte lugna mig (jag var fortfarande livrädd och tårarna bara fortsatte spruta). hon sa det var ännu en patrull bakom oss som var ute och letade efter honom i området. hon sa hon förstod att jag var rädd och paraniod, att det inte var konstigt, men att jag var i trygga händer nu och att jag hade varit jättemodig som gått ut själv för att köpa godis, att det var så olyckligt att det skulle bli såhär just första gången jag vågat.. så jävla typiskt. och jag håller med.

så nu är ännu en anmälan gjord om "olaga hot/ofredande". men jag kommer aldrig mer våga gå ut själv igen. varför kan inte polisen bara häkta honom? låsa in honom någonstans? kan någon förklara för mig varför jag måste fortsätta vara rädd och gömma mig medan mannen som mordhotat mig upprepade gånger får gå fri runt omkring i samma bostadsområde?

jag måste bort ifrån den här stan!

älskade A lyser upp min mörka tillvaro. med henne kan jag fly ifrån allt och ändå inte behöva spela någon annan. jag kan vara mig själv inför henne (vem jag nu är?). hon är en av få i världen som förstår mig så mycket, som känner så lika, som lever så lika och som lyssnar, tror på mig och läser mellan raderna (trots att jag pratar osammanhängande, kladdigt och hoppar över rader). jag är så otroligt glad att få ha henne i mitt liv. A, mitt ljus i mörkret. du är som jag. jag är som du. och jag värdesätter vår vänskap så högt det bara går. en kravlös och ickedömmande vänskap. hon har sett mig i alla olika tillstånd som finns, och ändå älskar hon och stannar kvar. hon är en av få som verkligen känner mig.. på riktigt. och jag är så överlycklig att jag får vara med i hennes liv, att hon pratar med mig om sådant ingen annan skulle förstå, att hon litar på mig, och låter mig finnas för henne som hon finns för mig. A, jag älskar dig! ..och jag vill aldrig någonsin förlora dig ♥

hemskt att höra sin egen röst, men är ändå glad att nån tar mig på allvar för en gångs skull

tack alla underbara som bryr sig och stöttar mig
jag skulle aldrig orkat utan er. tack för att ni reagerar, tror mig och ser mig
ni vet vilka ni är. jag älskar er