iisolah

 

Jag är felprogramerad och hopplös. Jag existerar helt utan syfte. Jag vet inte vem jag är, spegeln visar olika "Ellen" varje gång jag blinkar. Vem ska jag vara idag? Försöker hålla ihop till en och samma "Ellen" under all tid jag träffar någon, tills att jag blir ensam igen eller träffar någon annan. Det är bara så jävla svårt.. att hela tiden gå runt och inte veta vem jag kommer vara nästa sekund. Hur kommer jag reagera, tycka, tänka och säga? Som i en teater byts scenen plötsligt ut och nya roller delas ut lika snabbt som ridån går upp igen. Inga manus, ingen övning. Improvisera i takt med trådarna för att inte fastna.. skit samma vart det leder, det går ändå inte stoppa.

 

Hoppas på det bästa men var förberedd på det värsta. En förödande explossion kan utlösas när som helst och var som helst. Jag är en marionettdocka som dansar på ett minfält. Kom och se mitt uppträdande "livet".. men se upp vart ni sätter era fötter. För att komma mig tillräckligt nära måste ni riskera många steg i ovetskap om det är en mina där eller inte. Dom som överlever fram till mig är dom som verkligen SER MIG.

 

Ni vet vilka ni är ♥

Plötsligt kommer hon och målar mitt liv i regnbågens alla färger. Jag hade glömt hur hur varmt hennes hjärta var. Glömt hur hon förvandlar natt till dag på bara några sekunder. Glömt hur levande hon gör mig.. (inte konstigt folk såg på henne med svarta blickar fulla med avund.. hon var den enda som fick mig le på riktigt, skratta äkta trots all missär. Det är klart som fan dom var avundsjuka, fulla med skeptiska frågetecken om "hur hon gjorde", "hur hon alltid fick mig på fötter", "fick mig att lyssna och tända gnistor av hopp i det mörkaste av mörker." ..för ingen annan kunde så bra som hon. "She walked me trough the nicest parts of hell."

Nu är hon inte längre här och allt har förändrats. Det kommer aldrig bli detsamma efter att hon försvann. Spåren efter henne ekar i varje hörn och väggarna viskar orden hon alltid sa. Hennes frånvaro blir mer påtaglig för varje dag som går. Det är något som fattas.. Kia! Allt som finns kvar är ett enormt tomrum som ingen kan ersätta.

 

Och jag som trodde allt var över.. men idag övertygade hon mig om motsatsen. Hon sa jag har nu "en vän för livet", (och jag skriker av lycka inombords). Hon har inte lämnat mig helt.. hon har bara bytt roll. Visst, avståndet håller oss isär, det kommer alltid göra ont.. men kanske är det värt det ändå? För nu öppnas istället en hel värld för oss helt utan regler och begränsningar. Som en beskyddande storasyster med ett hjärta av renaste guld sprider hon ljus och färg i mitt mörker igen. "En vän för livet". Det här kommer jag leva på länge.

 

Jag älskar dig Kia.