iisolah

Trots mordhot fick misstänkt bo kvar | Nyheter P4 Kronoberg

vafan, vadå "misshandel?"

idag blev jag mordhotad av min granne ännu en gång. varför blir jag inte förvånad? för tre dagar sen sa han att han skulle sticka något vasst i mig. den här gången frågade han personalen vart jag var. dom sa ingenting men frågade vad han ville mig. han sa "I'm going to kill her!" dom polisanmälde ännu en gång, men han bor fortfarande kvar vägg i vägg med min lägenhet (som jag inte ens kan vara i men ändå betalar hyra för). så jag gömmer mig fortfarande hos Sofia & Rikard..
     ..men jag lämnar mina spår efter mig..

                                                 
jag vet ärligt talat inte om jag ska skratta eller gråta. därför gör jag båda två om vartannat. har köpt ännu en peruk för att inte kännas igen. har en brun och en svart. ska det behöva vara såhär?

okej, jorderns undergång är räknad tills ikväll 19:e mars, "supermånens natt", domedagen är profeterad av några idianer i en skog nånstans i världen som tror att månen leker gud och vänder världen upp&ner så den blir till ett levande helvete.. och jag börjar nästan tro att dom har rätt, iaf för enskilda personer. individuella helvetesgap öppnas upp och slukar allt i sin omgivning.

      

jag skulle bli fri, komma ut i livet, lära mig leva som en normal människa. men vart ledde det? verkligheten hann inte ens slå mig i huvudet förrän psykiatrin sparkade bakut och trängde in mig i ett hörn på tredje våningen. med egna nycklar till egen dörr känner jag mig ändå lika inlåst som på en sluten avdelning med larm, skötare och kortnycklar med koder.

panikslagen, mordhotad, livrädd och förklädd gömmer jag mig nu i en soffa på 6:e våningen. mitt emellan fängelse och fängelse hyperventilerar jag i ännu mer paranoid skräck. gläntar på gardinen, gömmer mig bakom väggarna, kryper ut på balkongen för att röka utan att bli sedd över kanten.

är det att bli fri, att leva ett normalt liv? i så fall stannar jag hellre bakom betongväggar och galler på psyket. för här utanför är det ett större och värre fängelse än jag någonsin stött på. en bur av natur med metertjocka regelböcker som dränker mig i kvicksand av eviga moment22. jag faller i bitar när folk bara ser på, för det är olagligt att rädda den som ber om hjälp. nej bara fortsätt spärra in alla oskyldiga när den skyldige går fri.

självmordsblond i mollmissär
det är det enda här som blivit kvar sedan allt gick fel
..längs spåren efter dig

jag vet inte vad jag vill säga. jag vet inte ens vem jag skriver om ibland. det är många som passar in.. eller ingen. kanske någon man låtsas finnas för att ha något att skylla på? en anledning till förtvivlans tårar? eller så är det bara jag som tappat bort de små ljusen jag följde efter?

I am Miss Nothing, I miss everything..
I don't know where I've been, and I don't know what I'm in to

jag är ursäktningslös och förvirrad. letar språk, ord och anledningar till mitt usla sätt att leva.. men jag vet inte hur man förklarar apatin eller hur man försvarar orklösheten. vet ingenting, förstår ingenting, säger ingenting. det finns kanske tusen saker att säga som förklarar och försvarar men jag hittar inte orden eller språket.

jag vill vara bra i era ögon. duktig, stark och full av framsteg. jag vill gå vägen ni vill jag ska gå, aldrig ramla. men ser ni inte hur jag bara går sönder mer och mer för varje dag?

iisolah.blogg.se/musik

varför är världen så jävla jävla fittig? varför kan man inte bara leva och vara.. nöjd? varför kan man inte bara leva och vilja leva? inte längta någon annan stans? inte vilja fly? inte vilja dö? hur mycket jag än försöker så kan jag inte förstå. jag kan verkligen inte fatta hur människor gör. hur lever man? hur gillar man att leva? hur drömmer man? hur hoppas man? hur vill man? hur orkar man? hur hur hur? hur i helvete blir man nöjd?

Sis, minns du när vi lutade pannor mot regnfönstret på sjunde våningen, tittade ut på människorna där ute och undrade hur dom gjorde? förundrades; hur lever man? hur kan dom? vad är hemligheten? hur gör man?

jag strävar inte efter ett lyckligt liv, för jag vet att jag aldrig kommer vara lycklig på denna sidan graven, men ett liv som känns.. okej? att tycka det är okej. inte åt helvete, inte underbart, men.. okej. att inte vilja dö, att inte ständigt vilja fly ifrån sig själv, ifrån nuet, ifrån allt som är.

någon sa idag till mig:
- du har så mycket talanger, du är så duktig på mycket, du har sådan enorm kapacitet och erfarenhet. du är intelligent, klarsynt, vacker, duktig. du gör mig avundsjuk, om jag ändå kunde en tiondel av vad du kan.
jag svarade:
- men jag kan inte leva.

okej, jag sepehatar mitt liv. verkligen. så innehållslöst och trist. det blir mer och mer tomt för varje sekund som går. jag samlar minnen på hög, sparar och sorterar nostalgi.. kanske ger det mig känslan av att ha ett liv med värde? men allt var ju "då". vad har hänt med "nu"?

       
jag saknar till och med min mest mörka och destruktiva period. hur kan jag göra det? all skit, alla problem.. helvetet! men där fanns det i alla fall någonting som brann. lågor så svidande slickade min hud, demoner dansade, hånskrattade och fick mig insnurrad i deras nät. alla problem som skapades, allt som jag nu försöker jobba mig ur.. hur kan jag längta tillbaka dit? jag är sjuk.

jag saknar galenskapen, jag saknar att skita i allt, saknar att aldrig tänka på konsekvenser. jag saknar ensamheten, mörkret, spriten, idiotin, impulsiviteten, brotten, lögnerna, drömmarna, musiken och allt kaos. jag saknar allt som gjorde ont. saknar all självförnedran, alla utskällningar, alla rykten och utsvävningar. jag saknar att vara en värdelös slyna i upplösningstillstånd. jag visste mitt värde och därför fanns det inget samvete kvar. jag var ju i helvetet.

i helvetet kan det aldrig bli värre. där är det redan värst och ingenting kan förvåna längre. man vet att varje steg man tar och varje sak man gör kommer leda till smärta på ett eller annat sätt. tillslut blir man likgiltlig och förlamad, går som en zombie genom dagarna med helvetets lågor slickandes längs benen. bomber exploderar överallt men en axelryckning är enda reaktionen. blåljus, rödljus och sirener blir det gamla vanliga.. bröllop och begravningar varannan dag. oj jag blev mördad, oj jag blev gravid, oj jag blev knivskuren, oj jag blev våldtagen igen. jaha, det var väl inget, hur har din dag sett ut?

GE MIG NÅT SOM KÄNNS! skada mig! hata mig! slå mig! svik mig! spotta på mig! sparka mig! idiotförklara mig! lås in mig! döda mig! bedöva mig! ljug för mig! krossa mig! slit sönder mig! älska mig! VAD SOM HELST! bara jag slipper känna hur det är att bara vara jag! jag ville dö redan vid sju års ålder. säger det någonting? förmodligen inte. kanske att jag föddes sjuk? kanske att jag hatade livet innan jag ens hunnit börja leva det?

love you love you love you love you love you love you love you love you love you love you love you

och ja, nu börjar det. jag fuckar up dom, får dom frustrerade, trötta och på bristningsgränsen. ännu en gång ett bevis på hur fullständigt hemsk jag är. att relationera med mig är ingen bra idé. på rätt avstånd verkar allt så bra, så perfket, så mycket ord om hopp, tro och kämpaglöd. men med mitt svarta mörker slukar jag alla små ljus som kommer emot mig. håll er borta, låt mig va! om ni ska tro på mig så stanna där ni är. kom inte hit, kom inte in! om ni ska tycka om mig, vilja mig väl, vilja jobba och kämpa med mig.. så kom inte närmre än såhär!

    "it doesn't hurt me. you wanna feel how it feels?
     you wanna know, know that it doesn't hurt me?"

kröp upp som en svart liten boll på diskbänken, tände en cigg och släckte lampan för att dölja tårarna jag med all kraft tryckte tillbaka. jag sa godnatt utan ögonkontakt och hon låste dörren om mig. sen kom vattenfallet som väntat. vill ingen ska se förtvivlans tårar som inte kan stillas.

    "you don't wanna hurt me, but see how deep the bullet lies
     ..unaware that I'm tearing you asunder"

jag och min jävla mun, ingen orkar lyssna till punkt. ingen klarar av mitt mörker. det är för tungt.. varför tror du jag håller avstånd och håller käften? jag sa det finns endast en i världen som klarat av att skåda in i mitt mörkaste mörker, och det är Théa. men även hon har svurit, skrikit, bett, gråtit.. OCH nu tagit avstånd. jag önskar ingen mitt inre. för varje gång jag öppnar upp faller människor som plockepinn.

är jag så fruktansvärd? så otäck? så obehaglig? förlåt, men det här är bara min vardag. dags att hålla käften ännu mer nu. vill inte slita ut människor, vill inte få fler sjukskrivna från sina jobb. om jag tystnar och ni backar.. okej? vi fortsätter som det var, ni tror på mig och jag nickar under luva. bättre än att skrämma iväg dom jag älskar in i väggen av utbrändhet.