iisolah

Jag är kall, avdomnad och likgiltig. Egentligen borde jag gråta, skrika i panik och gå sönder totalt, men jag känner ingenting, vill ingenting. Sitter och stirrar in i väggen med tom blick. Konstigt att väggen känns lika intressant som resten i mitt liv. Inte ens kylan i snön får mig att känna. Skulle kunna gå naken och barfota i minusgrader utan att märka hur kallt det är. Jag är totalt avstängd, för om jag skulle känna efter skulle jag gå i tusen bitar. Förlåt Nina! Vad har jag gjort?!

Masterpiece! Tre års arbete för det här! (Amys lilla docka blev ett hopplöst fall!) Uppgivna röster skriker huvudet i bitar! Inga ord kan försvara, och när jag försöker förklara blir jag avbruten för mitt värdelösa ordförråd. Ingenting jag säger är värt att lyssna på, så varför frågar ni ens? Är det bara era ord som räknas? Ska jag spara alla smärtande ord ingraverat i guld? Ska jag minnas varje slag som en smekning? Ja, jag älskar dig också, jag brukar med idiotförklara och trycka ner dom jag bryr mig om mest ..? Nej, men jag tror jag förstår nu. Era ord liknar demonernas och min egen syn på mig själv; jag är en värdelös jävel som skadar alla i min omgivning!

Jag gav upp! Sprang ut i hat! "pull the trigger" ekade i mitt huvud. Hade jag haft en pistol hade jag skjutit! Ni hade kunnat lägga energi, tid och pengar på någon som faktiskt gick att hjälpa! Någon annan! För det är ingen idé att lägga ner energi på att försöka hjälpa mig.. "jag vill ju inte ha hjälp".. eller hur var det? "Jag kommer ändå ingenstans", "jag går ändå bara bakåt i utvecklingen", right? Förstår ni inte att ni bara bekräftar mitt hat med era ord? (När som helst försvinner jag!)

Alla borderlinebarn vinglar på den svartvita gränsen där allt handlar om död eller liv. Med en överexponerad synvinkel blir allt till svarta siluetter och figurer för fri tolkning. Men att endast leva i en värld av kontraster och konturer ger en bara två alternativ.. Ja eller Nej blir ens enda ordförråd tillslut, för det går inte förklara hur en färg ser ut! Speciellt inte för någon som varit blind sedan födseln. Vilka ord kan förklara en regnbåge?

Jag vill inte vara ett självömkande trakiskt emoborderlinebarn! Men jag kan inte hjälpa att mitt liv ser ut som ett schackspel.. där allt går ut på att dö eller döda!

Tack Kia för en helt fantastisk dag! En dag där färgerna förstärktes! (precis som dagen med Théa för länge sedan, då när hon målade regnbågar på stan. Den här dagen liknade min och Théas första dag. You found me! Kia, vem har lärt dig att dansa?

Om jag kunde skulle jag förklara, men i form av ord låter det inte likadant. Om jag kunde skulle jag beskriva, men inte ens i kryptiska gåtor eller oupfunna språk eller tecken kan jag förmedla vad jag känner just nu. Det låter så bra och perfekt i mitt huvud, men utanför blir det bara fel och falskt.

Jag hör en melodi i huvudet, men hur skriver man ner ljud med text? Hur fångar man känslor i en burk? Hur sparar man tankar på en hårddisk? Hur ritar man en doft? Hur ser man på en film som aldrig spelats in? Hur tar man kort på något som redan hänt? Hur lyssnar man på andras tankar? Hur spelar man upp sina tankar för andra? Hur gör man för att leva samma dag flera gånger? Berätta du som vet! Men bara så du vet; du får bara veta sånt som jag vill höra, okej?

Jag vill veta att vita linjer leder någonstans! Jocke, du sjöng fel! Jag vill att du erkänner nu! Förklara för mig att du sjöng fel! Du som sägs vara någon slags Gud.. then prove it! Visa mig dom rätta linjerna! Jag lovar att vara tyst. En Gud kan inte göra fel! Jocke för fan! Berätta för mig att du sjunger vaggvisor för alla dina självmordsbenägna kevlarsjälar, att du förskönar dina ord för alla riskzonsbarn, inte propagera! Säg sanningen! För visst vet du likaväl som jag; VITA LINJER LEDER LÄNGST! Kanske leder dom till fördärv, men då kommer man ändå någonstans! Right?

Både änglarna och demonerna skriker med olika avsikter i en öronbedövande ostämd kör; "you're hurting everyone around you!" och jag vet att dom har rätt. Jag skadar alla jag älskar, alla som bryr sig, alla som kämpar för min skull. Dom som lägger ner kropp och själ för att hjälpa mig ut ur mörkret. Dom med hjärta. Här får ni tusen skäl att verkligen hata mig!

Hon ställde frågan rakt ut, och jag kunde inte ljuga för henne. Finaste Kia, jag vet att hon bryr sig mycket om mig, vet att Nani bryr sig om mig likaså, (och fler omkring mig). Jag vet hur ledsna dom blir, vet att det gör ont i dom och jag hatar mig så jävla mycket! Jag vet att dom blir ledsna och vill jag ska se det likadant, "se på mig själv ur deras perspektiv".. men jag kan inte! Mörkret slukar mig helt och det är därifrån min synvinkel är!

Det gör så JÄVLA ONT att se hur jag skadar mina hjältinnor! Dom jag älskar & litar på mest! Det är DÄR, endast DÄR som jag önskar allt ogjort! Det är DÄR jag har motivationen.. ingen annan stans!

Förlåt tvåtusentolv, jag lyckades inte så långt. Lyckades inte bevisa att jag ville förbättras! Nu; sönder, trasig och äcklig går jag i trappan med lite högre stampande steg.. som om någon skulle fatta att varje steg skriker på hjälp; "snälla, nu går jag stegen jag inte vill gå, snälla hör ni inte? Öppna dörrarna och stoppa mitt förfall! Öppna då! Hjälp mig!" ..som om någon skulle förstå att det är just mina steg i trapphuset nu. Det är exakt nu jag fnittrar lite extra högt och försöker få det att låta som; "nu går det åt helvete om ni inte hör mig innan jag försvinner ut.." försöker klumpigt vingla in i väggen för att nå ringklockan på sista dörren, men missar..

Och som om detta skulle vara ord som försvarar min usla existens.. nej, mest menar jag nog att jag i alla fall minilite försökte be om hjälp precis i sista sekunden. Att jag faktiskt försökte gå extra högt och ekande, klumpigt fnittrande och helt jävla desperat ner för trappan och ut i den iskalla verkligheten, (som för er bara finns i förskräckt fantasi). Men HEJ! Här är jag som har det som liv! Jag faller lite extra ljudligt för att bli sedd i få sekunder. Det är inte ofta jag vill bli sedd, speciellt inte i mina värsta ögonblick.. men HJÄLP! Nu har jag masken på mig, nu har jag redan styrt stegen mot helvetet. Det är kört om ingen stoppar mig.. STOPPA MIG! Förlorad! För sent! Ett övertramp och universum rasar..

Förvånad över min icke-extas när alla drömmar blir till verklighet, (och ännu längre än så).. jag borde skrika av lycka! Jag vet att jag borde, som jag alltid gjorde, dansa i berusat lyckoregn av glitterstjärnor. Numb? Dead? Ihålig? Känslokall? Rädd? Förmodligen massmix och riktigt jävla livrädd! 2011 bevisade en gång för alla; inget stannar! Mörkret segrar alltid när ingen håller kvar ljuset, (och jag kan inte hålla ljuset själv). Det enda jag är bra på är mörker, där vet jag min plats, tomhetens enorma ensamhet efter allt man en gång haft. Jag vågar inte vara lycklig! Inte glädjerusa obehindrat! Vetskapen om att allt bra tas ifrån mig gör mig kanske omottaglig för temporär glädje?

The Tenderest Touch Leaves the Deepest of Marks
and the Kindest of Kisses Break the Hardest of Hearts

FUTUE TE IPSUM (fuck you) -latin

"You don’t really forget a person, you just forget why you needed them in your life!"

Saker värda att skrivas måste krypteras på rätt sätt. Saker som behövs skrivas är inte av värde att slösa bokstäver på. Saker som är vackrast i universum smutsas ner så lätt av att bokstaveras.. och vissa saker är helt enkelt för känslosamt att det endast får uttryckas i text och aldrig någonsin läggas på tungan. (En svår balansgång över förtryckta tangenter där fingrarna måste dansa felfritt.)

Jag vill skriva om värdefulla sekunder, jag vill för alltid minnas himmelsk extas, citera ord jag aldrig vill sluta höra.. men med svarta pixlar mot vitt kan vackra stunder bli fula ord och smutsas ner av alla bokstäver som tolkas fritt inom kryptiken.

Som att kasta pärlor till svin.. eller svin till pärlor? Whatever! Hur som helst är bokstäver mycket mer permanent än ett ord som uttalas med rösten. Då försvinner budskapet lika snabbt som det kom och finns bara kvar som minne. Minnen bleknar och förvrids av tiden.. tills det försvinner helt när det följer med en kista under jorden. Man kan inte spara upplevelser på samma sätt som man kan genom text, (även om det bara är en kryptisk förklaring som ingen annan kan vara med om).. men det är NÅGOT! "I’m so scared, because there is only one of you!"

och jag Vill Vill Vill spara något, vill inte mina regnbågsglittersekunder ska försvinna, de få lyckorus i detta helvete till liv, men hur? "And why am I so afraid to lose you when you’re not even mine?"

"The worst feeling isn't beeing lonely,
it's beeing forgotten by the people
..you could never forget"

Jag vandrar farliga vägar nu, där allt som var min längtan blir till pulver! Jag ger mig själv till vem som helst, bara för att få känna någonting, fragment av nåt som borde vara vackert. Ljug för mig! Gör mig användbar, bara en hundradels sekund, så jag vet att jag i alla fall varit i närheten av det där.. som folk kallar kärlek. ("The emotion that breaks your heart is the only one that can fix it.")

varför ska ALLT jag säger kastas omkring i luften och klinga helt jävla jättefel i omgivningens missbildade öron? nu är jag inne på andra dygnets sömnlöshet och gråter tårar jag orsakat av att svara på frågor om hur jag mår. jag ska fan aldrig mer öppna munnen!

Sis gör mitt hem till hemma! vi peruksaftvinar som om vi alltid gjort det lika proffsigt
vi är flum och vilse men det gör inget för det brukar vi vara
vi har inte setts på över ett halvår kommer vi på efter halva kvällen
men inte ens det spelar någon roll. det känns mest som om hon tillhör min omgivning,
som att vi sågs för en halv sekund sen och bara fortsätter därifrån vi slutade
det känns som ingen tid har gått.. fast att det var tolv månader sedan hon var i min lägenhet sist.
hon gör tid till ingenting, och natten känns evig när vi byter hårfärger, smink och frisyrer varje minut
klockan har en konstig rytm, den följer våra steg och vi gör precis vad vi jävlar vill
vi skrattar framför datorn åt tomtar som dansar tills vi skriker av smärta
och plötsligt bara är jag mig själv även om jag vet inte vem jag är
men jag tror man är sig själv när man inte behöver tänka att man ska vara någon
lägehneten känns som "hemma", mer hemma än någonsin.. jag är nog mest "hemma" där Sis är
vi har bott ihop mycket. varit hemlösa mycket. haft många bostäder. nu känns allt som vårt.
och jag gråter inte när hon plötsligt försvinner ifrån staden lika snabbt hon kom
jag skiter i mil och logik, för du känns alltid lika nära. alltid närmast. alltid med mig.
jag älskar dig Sis. (fast helst vill jag ju bo med dig jämt.. precis som gamla tider)
menvetdu... det skulle i alla fall märkas om vi var dom som försvann!

http://iamadestination.wordpress.com/

Dolly; saved my ass once again! Lifesaver! Buttsaver! My true Hero!

Skönhet rakt igenom! Hon är på mitt parti till hundra procent. Finns det någon mer äkta människa? Ärlig, mjuk, rak, precis, exakt.. så varm, så omtänksam, så PÅ RIKTIGT! Är det någon som inger förtroende så är det hon! Är det någon som håller löften så är det hon! Är det någon som har hjärtat på rätt plats så är det verkligen den här underbara kvinna! (Honestly.. I love you, my sweet doll! (you’re my favourite!) Hur kan jag tacka nog? Hur kan jag på något sätt någonsin kunna visa hur mycket hon betyder? Hur mycket hon ger? Jag vill ge henne ALLT, och ändå förtjänar hon så mycket mer! Tack Dolly! "Sweet dreams fulfilled by you!"

Nani & Tii..
"I cannot take this anymore, saying all the things I've said before
all this words they make no sense, I find bliss in ignorance
less I hear - the less you say, you’ll find out anyway"
(just like before..) SHUT UP! SHUT UP!
"Everything you say to me takes me one step closer to the edge
and I'm about to break!"

Nani, (you hurt me! why?)
I fucking counted on you!
I counted you in!
I counted on your voice, that you would speak for me! (like you used to)
But.. DON’T EVER COUNT ANYONE IN! (Where are the real you? Where have you gone?)
The voice I thought you spoke for me, turned up to be against me!
And the way you counted on me, rumors made into lies.. Twisted lies!
You counted on me!
I counted on you! (in vain)!
But it all turned up to be a mess! A big fat mess of misstakes..
and another lesson to be learned, number one 2012:
Counting is for math - not trust!

Nani, I used to love you ffs