iisolah

jag älskar dig jag älskar dig långt över mitt eget förstånd. jag skulle göra allt för dig, offra allt jag äger och har, offra mitt liv utan tvekan.. men vet du att kärleken faktiskt har en gräns?

alla miljontals tårar jag gråtit för dig, alla timmar jag ängnat, alla tankar jag skänkt.. förstår du inte hur ont det gör när du bara slänger allt i papperskorgen? du finns så djupt inborrad i mitt hjärta att varje tår du fäller skär som sylvassa rakblad över mina kinder. fattar du inte att när du gång på gång skadar dig själv så skadar du även mig precis lika mycket. när du blöder så blöder jag, när du skriker så skriker jag.. men jag nådde gränsen. jag sa: "det gör så jävla ont att bara se på dig"..

resten av dagen har jag blundat och undvikt. jag orkar inte bry mig mer! min empati svämmade över och jag drunknade i dina tårar. gör vad du vill, jag har gjort allt jag kan, så räkna inte med att jag blir den som fångar dig när du faller mer. jag orkar inte älska dig över mitt förstånd längre. jag orkar inte gråta dina tårar längre. jag orkar inte vara den som håller dig vid liv!

R sa något bra:
- "när du vill försvinna ifrån dom som finns omkring dig
   så är det någonting inuti dom som försvinner ifrån dig"

M gjorde inbakade flätor på mig igår
efter att ha sovit med dom förvandlades jag till en pudel
haha, så inte jag, men kul att experimentera lite

och så blir det ännu mer kaos. runt omkring svävar liv i sköra trådar. runt runt, allt bara snurrar, spinner. ett nystan av tusen trassliga trådar väver sig större och större, jag hittar inte ut. jag hittar ingenstans. jag förstår ingenting. ingen förstår någonting.

förvirring, oro, panik och rädsla dansar runt omrking oss i takt till dödens vals. vem kan hjälpa när ingen kan hjälpa? vem kan trösta när ingen kan trösta? vem kan lyssna när ingen kan höra? alla skriker ljudlöst på hjälp, alla står och vinglar vid samma kant. dödellerliv, vem bestämmer?

oron över alla andra tar övertaget, (sig själv är det aldrig någon fara med). men alla står i samma jävla svarta hål och försöker dra upp varandra till ljuset som bara verkar försvinna längre och längre bort från jordens yta.

tvivel, orklöshet och uppgivenhet regnar och vi sjunker i hopplöshetens kvicksand. vi orkar inte hålla varandra vid liv när vi knappt kan andas själva. så i tusen olika tonarter sjunger alla med i samma klagosång.

kaoskaoskaaaos insane helt jävla galet upp&ner och sjuk sorteringsmani..
vafan, jag räknar till och med matte! jag som hatar matte!

sorterar, kategoriserar, bokstaverar, numrerar, daterar, sparar, samlar, letar, rotar, gräver bakåt i tiden och letar överallt efter nya saker att sortera..

det är jordbävning i mitt liv, allt snurrar, stormar, vajar, virvlar i vindar och orkaner. totalt manisk försöker jag få ordning på allt omkring för att om möjligt kunna ha kontroll över någonting i mitt liv.

men man kan inte sortera sig själv.

ungefär såhär ser min väg ut just nu

fast hörrni..
egentligen ska vi nog inte klaga

era jävla idioter! dödödö jag hatar er! vill skrika sparka slå mig ut men vet allt blir bara sämre då, bara fuckar up allt ännu mer.

så istället sitter jag inlåst på en jävla psykavdelning och lipar bort allt smink jag lagt på i onödan. sitter och hatar alla jävla fittjourläkare som beslutar saker dom inte har en aning om. en jävla töntläkare som inte ens sett mig eller ens vet mitt namn!

dra åt helvete! jag vill slå och skrika men kan inte skälla på någon här, det är inte deras fel men jag vill det ska vara det så jag kan skälla ut dom. fanfanfanfanfanfan!

jag HATAR att ingen vet någonting, vilka regler som gäller, vilka tider som ska hållas, vilka tider dom ska jobba, vem som ska sluta, vem som ska bli anställd, vem som tar besluten, vem som inte tar dom och alla plötsligt påhittade regler som förvirrade praktikanter måste följa för att inte göra "tjänstefel". JAG HATAR ALL DENNA FÖRVIRRING!

JAG HATAR VARA HÄR! JAG HATAR HATAR HATAR DET!
och jag HATAR att jag har insett.. att jag inte kan klara mig själv utanför psykets väggar.
jag HATAR när dom har rätt, att dom haft rätt och kommer ha rätt.. HATAR!

jag HATAR att jag lägger mig ner. jag HATAR att jag inte kämpar emot och gör revolt.
jag HATAR att jag inte längre slåss och hugger med alla taggar riktade utåt.
jag HATAR att jag vet att jag behöver hjälp och att jag bara kan bli hjälpt när jag inte stretar emot.
jag HATAR att jag frivillit klär av mig naken och öppnar upp mitt hjärta inför alla.
jag HATAR sårbarheten, jag HATAR att vara så svag.
jag HATAR att endast små ord, blickar eller rörelser kan få mig att falla ner i avgrunden, ner i det djupaste mörker där ingeningeningen ser förutom demonerna.

JAG HATAR ATT VISA MIG!
OCH JAG HATAR ATT DET ÄR ENDA SÄTTET!
OM JAG NÅGONSIN SKA KUNNA MÅ BRA OCH LEVA ETT VÄRDIGT LIV!
och..
jag HATAR att jag gör det frivilligt!

men som ett sista rop på hjälp ger jag fan allt nu!
FAST JAG HATAR DET!

"du säger att du skriker på hjälp men att ingen hör..
vi hör men vi vet inte hur vi ska kunna hjälpa dig."

dom bekräftar för mig gång på gång hur allt jag gör bara är felfelfel. jag kämpar mig gul&fuckingblå, varje andetag jag tar river som rakblad i halsen, och ändå trycker dom mig långt under vattenytan så jag inte får någon luft alls.

dom säger dom inte har kompetens nog att hjälpa mig, att ingen har det.. hela avdelningen, hela psyket, hela jävla sss. det finns ingen här som kan hjälpa mig, ingen behandling som fungerar.

jag frågar hur ska jag göra då? dom säger den här gången vet vi faktiskt inte ellen, vi vet inte hur vi ska kunna hjälpa dig. du bara faller djupare hela tiden och upprepar alla destruktiva mönster trots att du vet och trots att du säger du vill ändra på dig.

så ändra på dig då för fan! det är bara du som kan! vi kan inte åt dig!

förstår du inte att du skadar alla omkring dig när du gör såhär? snart har du inga vänner kvar, det finns ingen som orkar i längden! vet du vad du är.. så otroligt egoistisk!


wtf?
(ett enda felsteg till och allt är förlorat)
FANFANFAN!

hela avdelningen är på spänn, det hänger i luften, ångest och panikutbrott bara väntar på att explodera. så mycket folk, patienter överallt, skötare överallt, dörrar slår, öppnas och stängs, tusen ord och höjda röster ifrån alla håll.

kan inte andas, jag kvävs, instängd, omringad, ingenstans att slappna av och kunna andas ut. jag söker plötsligt efter ensamhet och tystnad istället för att undvika in i det sista.

det stinker av förvirring och oskötta hygiener. kläder, saker, svett, och hela tiden den där spänningen som ett lock över allt och alla. när som helst kan helvetet bryta ut, alla vet om det, alla väntar nervöst och går på nålar.

HÅLL KÄFTEN!
FÖRSVINN!
TA BORT MIG HÄRIFRÅN!

fuck you idiotjävlar!

we are the ones that doesn't count
waiting in the background

jävla snö, jävla kyla, jävla liv, jävla allt

jag har världens bästa lillebror som är så otroligt begåvad
smygfilmade lite när han spelade "Victor's Piano Solo" från filmen "Corpse Bride"
utan noter och helt på gehör.. galet!

här är hans egna filmer och musik
http://www.youtube.com/user/Irdeen

Grattis lillasyster på 20-årsdagen!

                            
                        färgade håret på min sötaste (hela badrummet blev rosa)
                                        - "ellen, det är ju skitbak där kort!"
                                                      (skitkort där bak)

ute på vandring i korridoren stannade vi vid anslagstavlan och såg till vår fasa vilka som skulle jobba natten. vi skrek rakt ut; "neeeejnejneeeej faaan!".. och plötsligt kom massa människor utrusande från konferensrummet redo att rycka in i något de trodde var en akut paniksituation.
haha! ojdå..