iisolah

Lyssna på mig. Snälla lyssna på mig någon gång. Jag vet att jag aldrig sätter punkt men snälla AVBRYT MG INTE förän det jag vill ha sagt har hittats i ord. Jag är bäst på att trassla in mig i fel bokstäver och osammanhängande meningar.. men jag vet ju vad jag menar! Hör ni inte? Snälla lyssna då! Lyssna rätt! Lyssna på MIG här bakom alla ihopklistrade konstiga ord och felaktiga förklaringar i tredje, fjärde, femte led. Jag orkar inte försvara min misslyckade existens gång på gång. .."varför? varför" varför?" - DÄRFÖR! Hur många gånger ska jag försöka förklara, försvara och beskriva något jag ännu inte hittat ord för? Lyssna på min tystnad - den kanske säger mer?

JellyEll and MoHoEllz goes Ego!

Varför är mina händer sämre än dina? Varför är glitterorden du gav med färg plötsligt en "standardfras"? OSPECIELL när röda hjärtan regnar över alla i din närhet. Med förtvivlan över min naivitet går jag tårögd förbi när jag hör dig upprepa allt du sagt till mig.. till en annan tjej!

Var allt bara tomma ord på rutin? Eller är ditt hjärta så stort att många får samma plats? Hur som helst måste jag erkänna att jag är FETT JÄVLA AVUNDSJUK och vill ha dig för mig själv. EGOELLEN! Jag hatar mig när jag önskar jag var den finaste i dina ögon.

Sekunderna tickar och färgerna bleknar. Jag blundar för att slippa se vad jag kommer förlora, försöker förbereda vårt farväl, men det ständiga kriget mellan hjärna och hjärta pågår ständigt okontrollerat utan vila eller rast. Jag vill inte känna såhär, vill inte slösa all min energi på totalt meningslösa saker när det egentligen är TUSENTALS andra saker som kräver tio gånger mer krafter än jag kan prestera.

Läskigt hur någon kan få hela ens stormande tillvaro totalt oväsentlig och skapa en helt ny virvelvind att tappa bort sig i. Andra kaos med andra mål, trots att det bara är tillfälliga tidsbundna fingrar.

Finaste Nina skrev en dikt till mig. Hon lyckades sätta ord på allt mitt kaos:

Till Ellen - Min Andra Hälft!

"De påstår att du är hård och stel,
men fattar de inte att det är deras fel?
Du är underbar & fin, jag är glad att du är min.
De försöker slita oss isär,
men du ska veta att jag alltid finns här!
Du la ditt pussel, som de genast rev ner,
men så ska jag aldrig få de att göra mer.
Du är underbar!"

//Nina

Jag virvlar runt i ett kaos av frågetecken och borttappade verklighetsuppfattningar. Speglarna skräms, en okänd varelse stirrar tillbaka på mig. När jag blundar är jag ingen. Jag har glömt vem jag är, glömt hur jag ser ut.. även skuggorna skapar förvrängda siluetter. Det här är inte jag! Någon har tagit mig och låst fast mig i en okänd människas kropp.

Rösten är inte min, orden är inte mina. Endast när tystnaden råder försöker jag ta chansen att bli hörd. Jag skriker för mitt liv bakom slutna läppar. Jag gråter floder bakom tomma ögon, tittar ut genom döda blickar. Jag är här inne, snälla ser ni mig inte? Rädda mig ifrån detta fängelse. Jag är fast i en kropp som inte går styra eller kontrollera. Hjälp!

När är jag på riktigt? Vem styr mig när mörkret tar över? Var är jag när det svartnar? Vem agerar när minnet sviker? Blackouts.. sekunder, timmar, dagar. Får berättat för mig vad som hänt, vad "jag" gjort utan att ens vara "jag". Vi måste vara flera i en och samma kropp.

Rädslan gör mig galen. Kanske är jag besatt trots allt? Kanske hade dom rätt när dom sa jag var "djävulens barn"? Alla demonutdrivningar som gjordes, alla namn dom sa, alla språk dom pratade, allt mörker dom såg inom mig. Kanske hade dom rätt när dom sa att "demonerna satt klorna i mig, bosatt sig i mig" och att "banden mellan djävulen och mig var för svåra att klippa"? (Ja!) Dom sa det skulle "krävas proffs" för att "lyckas driva så många fastetsade demoner ur min kropp", att det skulle "krävas dagar av oavbrutna ritualer, böner och befallningar". Dom sa jag skulle "utsättas för många prövningar" och att jag var tvungen att "öppna mig totalt" och inte hålla fast vid mörkret som ingav mig "falsk trygghet". (Dom lyckades aldrig.)

Nu.. sju år senare, undrar jag om det var sant? Jag hör deras röster som om det vore igår:
-"Ellen, djävulen har redan ett fast grepp om dig.. så fort du ger honom lillfingret tar han hela handen, och då är alla dina andliga portar öppna för demonerna att vandra fritt och bygga bo i din själ. Djävulen har fäst sina ögon på dig och han kommer aldrig att ge sig förrän han äger dig. Ellen, du är ljusets barn, låt dig inte luras in i mörkret. Falska änglar kommer försöka manipulera dig så var på din vakt. Du har inte haft det lätt i livet Ellen, och om du inte tar avstånd ifrån allt som kan få dig på fall så kommer ditt liv bli ännu värre. Oavsätt vad kommer du att utsättas för många prövningar och du kommer inte ha det lätt. Håll hårt i ljuset och kärleken även när det blåser som värst. Demonerna kommer alltid att viska ditt namn, och om du svarar, ger efter och faller så kommer djävulen göra dig till hans barn och göra ditt liv till ett plågsamt helvete."

..och det är ju precis vad som händer nu!

En hundradels sekund ifrån att förlora min andra hälft. Vetskapen om att "om" redan fått sitt slutgiltliga svar. S & jag blandade saltvatten och skrik. En frustration och förtvivlan bortom ord. En maktlöshet mer påtaglig än någonsin. EXTREM SKRÄCK! Liggandes i S famn på golvet skrek jag hysteriskt ..ända tills vi lyckades. Tänk om "om" inte fanns.

Temporäritet verkar vara det enda jag söker. Varför kan jag inte bara leva i nuet, ta vara på värdefulla sekunder utan att behöva löften om livslånga relationer?

Jag var ärlig inför "Hjärter Dam", och hon var lika ärlig mot mig. Jag uppskattar ärlighet, men jag hatar när sanningen gör ont! Och det gjorde så JÄVLA ont att höra HENNES röst uttala orden som jag hatar mer än ALLA ord..

Hon har lämnat mig nu!

"hur kan det spela någon roll?
framtiden är ändå utom räckhåll för oss"

Du kan väl sakna mig ibland? Tänka på mig?
Alva, (du kan få mig när du vill). "du kan väl titta upp mot stjärnorna så vi har nåt gemensamt?"

Jag har inget värde kvar. Jag har raserat allt i min omgivning, krossat allt som byggts upp, allt som jag fått hjälp med att bygga upp. Nu har jag gått över ALLA gränser som finns; (och jag minns hur dom kastade mig våldsamt ner på golvet utan minsta tecken på försiktighet, rakt ner i betongen och höll mig fast med skoningslösa grepp). Med all rätt!

Nu; ingen tror på mig, ingen känner igen mig, ingen litar på mig, ingen förstår mig, (inte ens jag själv), och nu är det bevisat ÄNNU en gång; INGEN ORKAR MED MIG! Vad var det jag sa? Vad är det jag alltid säger? Everyone I know goes away in the end. Det stämmer alltid! På ett eller annat sätt ORSAKAR JAG gång på gång ett stormande kaos som gör att folk försvinner.

Jag HATAR mig själv med det starkaste hat! Min plats är nu UNDER GOLVET, min röst har inget värde över huvud taget. Jag är NOLL! Världen skulle vara så mycket bättre UTAN mig. Jag är bara "waste of space", en onödig jävla missbildad existens som bara kostar pengar för samhället. "Man kanske borde ta sitt liv nu?" Jag SKÄMS över att klassas som "människa".

Jag kan inget annat än att hålla med D nu; -"Ellen är ohyra och borde inte få finnas på denna planet! Hon manipulerar och har dåligt inflytande på folk. Hon triggar människor och får dom att må psykiskt dåligt så dom börjar skära sig och vill ta livet av sig. Hon borde inte få leva!"

Han har rätt! Jag är redo.. skjut mig!

Borderline Fuckup goes Catastrophy!

JAG ÄR DEN MEST VÄRDELÖSA VARELSEN I UNIVERSUM! JAG ÄR HEMSK, IDIOTISK, EGOISTISK, FUKTANSVÄRD, ELAK & TOTALT JÄVLA SJUK I HUVUDET! ETT HOPPLÖST PSYKFALL UTAN EMPATI! HATA MIG! SPOTTA PÅ MIG! TRAMPA PÅ MIG! MISSHANDLA MIG! TORTERA MIG! KROSSA MIG! VISA MIG VAD JAG ÄR VÄRD! (you don't know how much I LOATHE myself for what happened)

have you ever had something that was absolute perfection?
have you ever reached a place that others only dream of?
have you ever been guilty of causing it all come falling down?

Jag vet att man tröttnar på halva vägen. Jag ser ögon som vill men som tröttnar till slut, fortsätter halvhjärtat på rutin och automatik. Jag slutade räkna vid 54, vad skulle få mig att tro på en motsats? Något som varar? Något som inte har en tidsgräns? Det varar aldrig! Varför ska jag alltid fastna i ögon av folk som bara går förbi? Som man aldrig ser igen? Utan garantier är rädslan ett faktum! Det är då man önskar att man aldrig setts över huvud taget, att man aldrig låtit sig fastna för länge sedan. Jag önskar att jag var av sten, och..

..okej hon kom, avbröt, ändrade, brottade ner mig, höll fast mig, höll om mig, tröstade mig, fick mig prata, förstod, gav löfte om hälsa på, en puss på pannan, och gick..

My Lovely Lady in Red
You will always be in my heart
Forever

(will you remember me?)

En evighet av mörker. En värld av missförstånd. Tusen steg bakåt.. har jag någonsin gått framåt? Ridån har gått ner för sista gången och all publik har fått utrymmas på grund av bombhot. Min hjärna exploderade innan föreställningen tog slut. Sista akten fick aldrig spelas upp.. men det är inget ovanligt. Jag är van vid att inte få spela färdigt mina föreställningar. Folk tröttnar, jag fuckar up allt, får panik när publiken reser sig och går. Med vända ryggar spelar jag ofta över, förnuftet raderas och jag gör vad som jävla helst för att åtminstone NÅGON ska vända på huvudet och se mig en sista gång. En desperat längtan av att NÅGON ska bli intresserad och nyfiken, inte vilja resa sig och gå, inte lämna mig ensam. Det händer aldrig!

"IF YOU DON'T UNDERSTAND MY SILENCE, YOU WILL NEVER UNDERSTAND MY WORDS"

Hur lyckas jag alltid misslyckas så brutalt? Allt jag vet är fel, allt jag är rädd för, allt jag hatar, allt jag lovar mig själv att inte göra om, allt jag VILL vara värdelös på.. blir jag världsmästare i. Alltid. ALLTID! Guldmedaljer, pokaler, applåder och diplom i tusental. Jag ser mig själv i tidningar och på tv. Ser mig själv i en tron på prispallens förstaplats med blommor och sprutande konfetti. Jag ser hur det rinner tårar ner för mina kinder. Hela världen jublar, alla tror att jag gråter av lycka.. men det är tårar av sorg. Det var inte det här jag ville segra i!

Jag ignorerar verkligheten, stänger ute livet samtidigt som jag irrar runt förtvivlat i långa korridorer och skriker hysteriskt efter vägen tillbaka till livet utanför. Paradox i Psykfallsform. Jag har gått vilse i mig själv och tycks inte passa in i någon värld någonstans. Bläddrar bland dimensioner och hittar små delar av mig lite här och där. Jag är fullständigt helt jävla jättesönder! Krossad och utspridd.

Hur kunde det här hända? Vem är jag? Vem är du? Ser du mig? Ser jag dig? Vem finns? Vad finns? Vilken verklighet ska jag stanna i när hela jag ligger utspridd i olika dimensioner? Det går inte pussla ihop ett pussel när bitarna är utspridda i universums oändlighet. Vem kan hjälpa mig nu?

Black and White Broken Borderline Babydoll Bitch goes Beserk Beyond Boundaries..

Panik. Mörkt. Minnesluckor. Svart. Paranoid. Rädd. Blackouts. Flachbacks. Hallucinationer. Psykiatri. Låsta dörrar. Instängd. Korridorer. Piller. Personal. Ostabil. Vilse. Demoner. Röster. Spindlar. Katter. Skrik. Sparkar. Glassplitter. "Okrossbara" fönster. Sönderskuren. Blod. Fasthållen. Händer överallt. Skötare över mig. Tryckt mot marken. Lugnande piller. Hyperventilerar. Förvirrad. Glasbitar i benet. Centimeterdjupa sår. Sjuksköterskor. Doktorer. Britsar. Bedövningssprutor. Ihopsydda glipande jack. 6 stygn.. och allt här ovan är berättat för mig. (Själv minns jag knappt någonting alls.)

Back at the 24:a.. FAIL! En cirkel som aldrig tar slut. Tiden går baklänges och jag ser allt som varit passera medan jag faller okontrollerat. Flashbacks, bilder och röster förvrids. Har jag någonsin ens varit utanför psykiatrins korridorer bakom larm, lås och bom? Allt är så suddigt. Vad är verkligt? Vem är jag? Vad har hänt? Vilka är verkliga? Vems röster hör jag? Vem kan jag lita på? Jag är mer vilse än jag varit på länge..

Blackout efter Blackout, vaknar ständigt upp på nya platser utan att veta hur jag kom dit, vad jag gjort, sagt eller varit. Nya händer håller mig fast varje gång jag blinkar. Jag är rädd för mig själv.