iisolah

wounded is the deer that leaps highest
and my wound, it cut so deep

Jag har nu tappat räkningen på hur många som "inte känner igen" mig. Det gör mig mer vilse än någonsin, (speciellt när det är människor som kännt mig i flera år, och några näst intill hela mitt liv.) Alltså nu konstaterat: Ellen went missing.

Men jag då? Jag som skriver här nu med Ellens händer, hennes fingrar på hennes tangentbord? Klädd i Ellens skepnad, tittar ut ur hennes ögon och talar med hennes röst.. vem är då jag?

Just det, nu stället jag samma fråga som alla i min omgivning gör. Ingen vet vem jag är och ingen vet var Ellen är gömd. Så fucking jävla otäckt, skrämmande och läskigt, och för att inte tala om det absolut värsta; Den bottenlösa kolsvarta fruktansvärda Ensamheten. Den värsta sortens av ensamhet som finns. Den som gör mest ont. Den som dödar; När man är omgiven av alla man älskar, alla som bryr sig, alla som vill väl, vill hjälpa, vill finnas och hålla om.. och man ändå känner sig som man vore den enda levande varelsen i hela universums oändlighet.

Och det blir ju inte precis bättre med det FAKTUM att ensamheten även tar form i fysiken. En efter en försvinner och jag går nu mera sönder endast av ordet "hejdå". (Jag skriker, spricker, brister, blöder). Hur mycket personen än förklarar och försäkrar mig om att "vi ses igen" spelar ingen roll.

I don't care about the reason why. Fact is; You are leaving! Taking off, away from me! And THAT is whats KILLING ME! You're not here with me anymore!