starlight

Veckor utan ord. Månader. Ett år utan sommar. Ett liv utan liv. Jag ser människor som andas. HUR? Hur fucking jävla hur? Lär mig! Jag kvävs bakom radioaktiva betongväggar. Jag är en fånge i min egen fristad. Min lägenhet är ombyggd till fängelse och min kropp är isoleringscellen jag sitter i. Jag skriker bakom sönderbitna slutna läppar. Blundar med svidande ögonlock. Jag blöder under huden och mitt hjärta slår mig varje slag. Femhundratusen slag per minut. Jag springer maratonlopp i viloläge. Dör varje dag.. men än har inte ljuset försvunnit helt.. det finns stjärnor som får betalt för att lysa just för mig.. och jag skiter faktiskt i att dom får betalt just nu. Jag struntar i faktan att dom inte skulle lysa för mig om dom inte fått det som uppdrag. Jag trotsar numera mitt eget måtto jag bestämde mig för när jag var 7 år; "att aldrig prata med eller släppa in någon som bara har som jobb och får lön för att lyssna på mig, för dom bryr sig aldrig på riktigt." ..visst, dom orden förföljer mig varje dag.. men i nuläget så skulle jag själv (om jag hade råd) betala dom som är mina stjärnor så dom skulle stanna kvar. Dom är det enda ljus jag har!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0