massgrav
och så blir det ännu mer kaos. runt omkring svävar liv i sköra trådar. runt runt, allt bara snurrar, spinner. ett nystan av tusen trassliga trådar väver sig större och större, jag hittar inte ut. jag hittar ingenstans. jag förstår ingenting. ingen förstår någonting.
förvirring, oro, panik och rädsla dansar runt omrking oss i takt till dödens vals. vem kan hjälpa när ingen kan hjälpa? vem kan trösta när ingen kan trösta? vem kan lyssna när ingen kan höra? alla skriker ljudlöst på hjälp, alla står och vinglar vid samma kant. dödellerliv, vem bestämmer?
oron över alla andra tar övertaget, (sig själv är det aldrig någon fara med). men alla står i samma jävla svarta hål och försöker dra upp varandra till ljuset som bara verkar försvinna längre och längre bort från jordens yta.
tvivel, orklöshet och uppgivenhet regnar och vi sjunker i hopplöshetens kvicksand. vi orkar inte hålla varandra vid liv när vi knappt kan andas själva. så i tusen olika tonarter sjunger alla med i samma klagosång.
