iisolah

haha, mina syskon är bäst

http://enenkelregel.blogg.se/

i luften svävar frågetecken runt bland utropstecken, men ingen vet vilka ord eller meningar de tillhör. förvirrade ögon stirrar överallt på jakt efter en anledning att ta förhastade beslut, för att på något sätt röja undan alla vilseledande talande tystnader. det är där jag hittar en anledning att fly undan. om man inte syns eller finns så kan man inte bli analyserad som syndabock.

jag är befogat överparanoid, livrädd, knäpptyst och hysterisk. intalar mig själv som osynlig och hoppas ingen ser den gigantiska kroniska hopplösheten som äter upp mig inuti.. som en pessimistparasit växer sig större och större, slukar alla frågetecken och förvrider verkligheten.

demonerna stryker längs väggarna, viskar instruktioner, lär mig förhållningssätt och uppförande. dom finns alltid där, alltid med mig, alltid lika iakttagande. dom säger; "skratta när andra skrattar men var noga med att aldrig möta någons blick, för ögon kan inte ljuga eller dölja".

ett evigt viskande, hånfullt och befallande. dom tröttnar aldrig som människor alltid gör till slut. dom ger aldrig upp, tappar aldrig styrka. dom är inte bundna till uthållighet som människor är dömda till.

jag vågar inte se henne i ögonen ännu. jag är rädd för hennes blick när jag pratar, rädd för hennes reaktion när jag berättar eller svarar. viker undan, stirrar ner i marken. hennes ögon talar, hennes blick kan skada mer än hon tror. jag vill inte se på när jag inte duger. Amy, du gör ont, vet du det?

men sen när väl luften blivit ren och fri vågar jag inte ens vistas där. vill inte riskera att förorena den igen.. det kan jag så lätt, åh så lätt. jag tassar försiktigt fram på radioaktiv mark. ett enda felsteg och allt exploderar, förstörs, förgörs.

                              
jag har en förmåga att ta sönder allt som kommer i min väg. vet inte hur men det händer alltid. vad mina fingrar än rör vid så krossas det i tusentals bitar. kom inte hit, jag kan inte hantera relationer. jag skadar alla omkring mig, sliter sönder varma hjärtan, hugger av hjälpande händer, kväver allt ljus med mitt mörker.

Amy, har jag hittat rätt nu? rätt spår? rätt kanal? hör du mig? är vi på samma våglängd nu? når vi varandra igen? i så fall.. stanna där du är.. släpp inte min hand. snälla släpp mig inte.

jag är så rädd. så jävla jävla rädd. en miljard känslor i en och samma kropp. jag får inte plats. inuti mig skriker röster i mun på varandra, kan inte urskilja mer än en halv mening i taget, sen tar andra röster över. en evighet av ändlösa ord utan språk att fästa vid snurrar runt som bokstäver i orkaner inuti och utanpå mig. huden spricker, spänner, skriker.

i mitt timglas kan jag räkna mina dagars flykt i sand
allt och ingenting att sakna, tiden flyter ur min hand

jag försöker skrika på hjälp men det kommer inga ljud. hur många sätt kan man skrika på? ge mig allt du har. nu tar jag vad som helst för att kunna bli hörd, förstådd, betrodd. jag offrar allt jag har om det är vad som krävs, men jag vet att det ändå är för lite.. det räcker inte till.

                                    
och jag blir så förvånad för när hon pratar om mig så hör jag henne berätta mer om mig än jag själv vet om. hon minns sånt jag inte minns, hon förklarar och försvarar mina åsikter som jag glömt att jag hade. hon offrar sig själv för min skull som om det vore självklart och hon refererar till saker jag gjort för henne som jag själv glömt bort. när jag ser på henne känner jag hur mycket jag älskar henne, men ändå förvånar hon mig gång på gång med sin kärlek och omtanke större än jag vågar tro på. hon känner mig bättre än jag känner mig själv, och jag undrar vad det egentligen är jag har som gör att hon vill vara min.. Nora, jag älskar dig. vad vore jag utan dina andetag?

                                                         http://norish.blogg.se/

hon sa det var bara taktik, att hon låtsats vara upprörd för att få mig förstå allvaret i saker och ting. jag sa jag blir ju bara ledsen när hon är arg, att jag börjar taktikspela tillbaka. hon sa "det gör du ju ändå alltid". jag sa "nej, inte med dig, snälla byt taktik". hon log och gick därifrån.

och i en hundradels sekund just när hon tog steget ut ur rummet frös tiden fast och jag hörde plötsligt sis röst i mitt huvud sedan flera år tillbaka; "ellen, det du skrev om Mina, att 'byta taktik till ingen taktik'.. det är en bra plan!". och just i det ögonblicket när hon var halvvägs utanför min dörr jag ville ropa efter henne.. ropa precis dom orden, det passade så bra just där. minns inte om jag gjorde det för ord och minnen började snurra runt i mitt huvud som en centrifug. jag hörde hennes röst som för länge sedan; "ellen är världens bästa människa att sätta griller i huvudet på folk". jag tror jag hamnade i ett tillstånd mellan verklighet och flashbacks.. funderade på om jag lyckats sätta griller i huvudet på henne den här gången om att byta taktik till ingen taktik. hoppas jag sa det.

sakta men säkert glider jag ur ert grepp. jag tappar kraft, ni tappar styrka. jag känner helvetets lågor under mina fötter där jag hänger och dinglar mitt i ingenting. ni håller mig krampaktigt kvar och jag känner hur desperationen sprider sig. vi får hala händer.. jag glider.

har allt varit i onödan? har ni arbetat förgäves? ni har i alla fall fått lön för att vara med mig, det blir väl ändå någon slags kompensation? jag älskar er för ni stångats och slagits så mycket för min skull.. och jag bara önskar av hela mitt hjärta att jag kunde ge er resultat tillfredsställande nog, rätt sorts belöning. så, ni lyckades.. "nästa?"

jag vet att allt kommer gå helt jävla åt helvete, det är som uppbyggt för ett ras, som en missbrukare som blir erbjuden alla droger i världen serverat på ett silverfat. hur kan man neka då? stark vilja? men har jag det? har jag ens någon vilja alls? nu blåser vinden mig vart den vill.

fick av världens sötaste tilda:



http://tulderull.blogg.se/

                                
mina mardrömmar har slagit in och slagit sönder mitt liv. när inte rösten kan säga ifrån så gör kroppen det. jag har ont i huden. på riktigt, ont i huden överallt. det ömmar och stramar, känns som jag är ett stort vandrande blåmärke utklädd till nåldyna. ingen kan röra vid mig, det gör ont.. en kram får hela kroppen att skrika när nålarna trycks längre och längre in. kom inte för nära, håll er på avstånd. huden skriker "närhet gör ont".. så jävla jävla ont! låt mig vara och lämna mig oberörd!

ett påklistrat leende fastnar så mycket lättare nu. tyst och omotiverad undviker jag allvar, sanning och frågetecken. håller med alla menande påståenden, nickar tillbaka för att slippa diskutera. jag slutar prata när någon tystnar, jag ler när andra ler för att vara som man ska, vara rätt, inte sticka ut, inte streta emot.. vara okomplicerad och formbar, flexibel, mottaglig och sammarbetsvillig.

jag är noga med att smita iväg när inga ögon längre är riktade mot mig.. vill inte vara ivägen eller för mycket, inte ge bort för många sekunder att bli analyserad på eller i eller genom. för mycket feltolkningar kan så lätt pusslas ihop till en felaktig bild.. ett enkelt sätt att spackla igen alla hål. kategori; gipsfigur, bara målningen kvar.

nej.. om jag nu ska kunna pusslas ihop till människa på något sätt så vill jag inte bli det av desperata folk som hugger tag i första bästa material som passar för att göra mig till någon. men grejen är att jag är så ihålig att allt ser ut att passa.. ALLT! för just nu är jag ingen.

sen mitt i alla frågetecken utropstecken beslutanden kontraktpåskrivningar flyktbenägenheter och stillastående balansgång på en lina utan början eller slut så blinkar det plötsligt till.. världen stannar upp och MyAngel står framför mig i solnedgången, ljusen reflekteras i hennes tårfyllda ögon, får dom att tindra sådär magiskt sorgligt men ändå så vackert (precis som då). sekunderna har stannat och världen slutat snurra, i en evighet drunknade jag i hennes famn, jag som aldrig trodde det skulle hända igen, aldrig trodde hon skulle finnas kvar, aldrig mer få uppleva hur hon får världen att stanna upp. det var bara vi, hon&jag, bara vi (precis som då). jag dog och levde på samma gång.

grattis lillebror på 16-årsdagen!