ensamheten
en lägenhet tom och ekande med minnen och ångest i väggarna, en påminnelse om livet fullt med vänner och kärlek, om att aldrig behöva vara ensam. men det är inte mitt hem längre, det är främmande och otryggt. en lägenhet med saker som en gång tillhörde mig, men det är inte mitt.
vilsen sitter jag på en avdelning på psyket sen ett halvår tillbaka, men det är inte heller mitt hem. pendlar fram och tillbaka med ett ben på vardera sida. är hela tiden på väg, kan inte stanna upp eller andas ut någonstans.
tänker jag vill hem - åker till lägenheten, tänker jag vill hem - åker tillbaka till avdelningen, tänker jag vill hem - irrar runt på gatorna. så jag flyttar in i musiken högt sprängande i öronen, flyttar in i tryggheten, tonerna och texterna. för i musiken vet jag att jag inte är lika ensam. i musiken känner jag igen mig själv.
och det var så längesen
att jag glömt bort hur det känns
att komma hem
