Nora
och jag blir så förvånad för när hon pratar om mig så hör jag henne berätta mer om mig än jag själv vet om. hon minns sånt jag inte minns, hon förklarar och försvarar mina åsikter som jag glömt att jag hade. hon offrar sig själv för min skull som om det vore självklart och hon refererar till saker jag gjort för henne som jag själv glömt bort. när jag ser på henne känner jag hur mycket jag älskar henne, men ändå förvånar hon mig gång på gång med sin kärlek och omtanke större än jag vågar tro på. hon känner mig bättre än jag känner mig själv, och jag undrar vad det egentligen är jag har som gör att hon vill vara min.. Nora, jag älskar dig. vad vore jag utan dina andetag?
http://norish.blogg.se/
