ge mig nåt som känns
okej, jag sepehatar mitt liv. verkligen. så innehållslöst och trist. det blir mer och mer tomt för varje sekund som går. jag samlar minnen på hög, sparar och sorterar nostalgi.. kanske ger det mig känslan av att ha ett liv med värde? men allt var ju "då". vad har hänt med "nu"?
jag saknar till och med min mest mörka och destruktiva period. hur kan jag göra det? all skit, alla problem.. helvetet! men där fanns det i alla fall någonting som brann. lågor så svidande slickade min hud, demoner dansade, hånskrattade och fick mig insnurrad i deras nät. alla problem som skapades, allt som jag nu försöker jobba mig ur.. hur kan jag längta tillbaka dit? jag är sjuk.
jag saknar galenskapen, jag saknar att skita i allt, saknar att aldrig tänka på konsekvenser. jag saknar ensamheten, mörkret, spriten, idiotin, impulsiviteten, brotten, lögnerna, drömmarna, musiken och allt kaos. jag saknar allt som gjorde ont. saknar all självförnedran, alla utskällningar, alla rykten och utsvävningar. jag saknar att vara en värdelös slyna i upplösningstillstånd. jag visste mitt värde och därför fanns det inget samvete kvar. jag var ju i helvetet.
i helvetet kan det aldrig bli värre. där är det redan värst och ingenting kan förvåna längre. man vet att varje steg man tar och varje sak man gör kommer leda till smärta på ett eller annat sätt. tillslut blir man likgiltlig och förlamad, går som en zombie genom dagarna med helvetets lågor slickandes längs benen. bomber exploderar överallt men en axelryckning är enda reaktionen. blåljus, rödljus och sirener blir det gamla vanliga.. bröllop och begravningar varannan dag. oj jag blev mördad, oj jag blev gravid, oj jag blev knivskuren, oj jag blev våldtagen igen. jaha, det var väl inget, hur har din dag sett ut?
GE MIG NÅT SOM KÄNNS! skada mig! hata mig! slå mig! svik mig! spotta på mig! sparka mig! idiotförklara mig! lås in mig! döda mig! bedöva mig! ljug för mig! krossa mig! slit sönder mig! älska mig! VAD SOM HELST! bara jag slipper känna hur det är att bara vara jag! jag ville dö redan vid sju års ålder. säger det någonting? förmodligen inte. kanske att jag föddes sjuk? kanske att jag hatade livet innan jag ens hunnit börja leva det?
Du fick en person att av ren panik skriva ut sig själv idag, känns det? En person du inte ens såg, inte ens visste fanns där, inte ens känner. Men han såg dig, eller rättare sagt din ena ansiktshalva i ungefär 3 millisekunder, och det räckte. Känner du nu vilken makt du har, fast du inte ens visste om det? Så går det när man inte vågar möta sina rädslor, inte ens vågar ställa en enkel fråga, då flyr man istället. Tur att personalen var lättköpt just idag, från 2S till hemfärd på en halvtimme. Hem till säkerheten bakom skärmen, där man på tryggt avstånd kan läsa, skriva, begrunda, fantisera, laborera, hitta på bus eller vara tyst som en mus. Men att se henne livs levande, tjejen vars ord känns alldeles för bekanta, vars yttre är alldeles för vackert, vars inre är alldeles för trasigt, vars röst är alldeles för underbar, tjejen man yrar om när man är låg, sjunger om när man är hög, gråter till när man är ledsen.. Nä, att möta henne irl klarar man inte.
Kommer aldrig skada dig, sparka dig, döda dig, men kanske kan be om det omvända. FINISH ME! Om det kan det få dig att känna något..
vem är du?
Kan du skicka den bloggen vi snackade om? via mail på facebook kanske? puss!
hejsan! tack för svaret du! jaa det har hänt mig med och har megaviktiga saker på mailen som jag måste arbeta med nu :(. jag har fyllt i typ ett formulär med samma saker, vad jag hade för kategorier, kontakter, olika mail osv så jag hoppas verkligen dom hjälper mig.
aja får hålla tummarna, haha tack iaf!
