iisolah

och ja, nu börjar det. jag fuckar up dom, får dom frustrerade, trötta och på bristningsgränsen. ännu en gång ett bevis på hur fullständigt hemsk jag är. att relationera med mig är ingen bra idé. på rätt avstånd verkar allt så bra, så perfket, så mycket ord om hopp, tro och kämpaglöd. men med mitt svarta mörker slukar jag alla små ljus som kommer emot mig. håll er borta, låt mig va! om ni ska tro på mig så stanna där ni är. kom inte hit, kom inte in! om ni ska tycka om mig, vilja mig väl, vilja jobba och kämpa med mig.. så kom inte närmre än såhär!

    "it doesn't hurt me. you wanna feel how it feels?
     you wanna know, know that it doesn't hurt me?"

kröp upp som en svart liten boll på diskbänken, tände en cigg och släckte lampan för att dölja tårarna jag med all kraft tryckte tillbaka. jag sa godnatt utan ögonkontakt och hon låste dörren om mig. sen kom vattenfallet som väntat. vill ingen ska se förtvivlans tårar som inte kan stillas.

    "you don't wanna hurt me, but see how deep the bullet lies
     ..unaware that I'm tearing you asunder"

jag och min jävla mun, ingen orkar lyssna till punkt. ingen klarar av mitt mörker. det är för tungt.. varför tror du jag håller avstånd och håller käften? jag sa det finns endast en i världen som klarat av att skåda in i mitt mörkaste mörker, och det är Théa. men även hon har svurit, skrikit, bett, gråtit.. OCH nu tagit avstånd. jag önskar ingen mitt inre. för varje gång jag öppnar upp faller människor som plockepinn.

är jag så fruktansvärd? så otäck? så obehaglig? förlåt, men det här är bara min vardag. dags att hålla käften ännu mer nu. vill inte slita ut människor, vill inte få fler sjukskrivna från sina jobb. om jag tystnar och ni backar.. okej? vi fortsätter som det var, ni tror på mig och jag nickar under luva. bättre än att skrämma iväg dom jag älskar in i väggen av utbrändhet.