Brutal Borderline Bitch

Hon säger det är inget hot, ingen varning, det är ett LÖFTE! Det är ett LÖFTE att om jag någonsin gör om samma misstag så är hon och jag ÖVER. Hon säger all tillit till mig är borta och hon vet i fan hur jag ska vinna tillbaka den. Men det är ett måste, ett MÅSTE! (Ninja, snälla lämna mig inte).

Jag gråter förtvivlat. Inte av ånger över vad jag gjort. Jag borde ångra, men jag gör det inte. Det enda jag ångrar är hur jag lät situationen uppstå, men mitt samvete tycks inte existera där. Är det ett tecken på vem jag är? Iskall psykopat? Det skrämmer mig. Jag gråter, gråter ohejdat över konsekvenserna, (men jag får skylla mig själv). Jag gråter över hur mina närmsta reagerar, hur dom aldrig kunde föreställa sig.. vad jag gjort.

Jag blir chockad över deras radikala utlåtanden
. Är jag så hemsk? Var det så hemskt? Var det så otänkbart i deras värld? Och jag blir dubbelt så chockad när mina allra närmsta reagerar, (dom som kännt mig längre, dom som också borde reagera radikalt.) Där chockas jag av deras lugn, deras "det var väl inte så farligt". Jag chockas av deras "men det var ju ganska förutsägbart eller hur?". Deras "hur kunde dom inte se det?", "hur lät dom det gå så långt?". Och speciellt över; "men hallå? dom vet ju om att du har en personlighetsstörning.. har dom totalt glömt bort det?"

Vissa slår bort, kysser mina tårar farväl, förklarar deras kärlek för mig TROTS mina handlingar. Säger "dom borde känna dig bättre än att bli förvånade", och dom släpper inte min hand hur hårt jag än sliter mig ur. Skriker jag hatar mig, alla borde hata mig. Dom säger "hur kan jag någonsin?", "du har en sjukdom och det vet både du och jag", "det här är vad personlighetsstörning är", "det är inte DU, det är mörkret i dig som tar över".

Men andra slår inte bort. Dom tar slagen på sig. Säger att jag "skadat dom minnst lika mycket." DET DÖDAR MIG! Jag ville aldrig skada någon jag älskar. Jag ville döda världen, inte kärleken. Bara döda världen, men jag visste inte att världen fanns inuti mina änglar. JAG SKADADE ALLA! Jag antar att vissa demoner endast går ta död på med ett högt pris att betala.

Jag vill ha kärlek men jag misshandlar alla i min närhet. Nu vågar ingen ha mig vid sin sida. Nu vågar ingen se mig. Ensamheten blir ett faktum mer tydligt än någonsin. Jag skrämde bort dom, och nu vill ingen våga sig tillbaka. Jag måste bevisa för alla i total ensamhet att jag är en "trygg människa att vara ensam med". Hur fan jävla då?

Men för en enda gångs skull så har alla rätt den här gången när dom säger jag "skadat mig själv mest". För jag har gjort mig själv mer ensam än jag någonsin trott att jag kunde bli. Mina taggar är tydligen vassare än någonsin. Jag är en kaktus som gråter gift. Jag dör av kärlekstörst. Ingen når mig..


[ KILLING YOUR DEMONS MIGHT KILL YOUR ANGELS ASWELL ]



Kommentarer
Postat av: annaanna

vad har hänt gumman?

2012-08-25 @ 16:04:34
URL: http://annafindhe.wordpress.com
Postat av: lina

<3 styrka till dig!!

2012-09-06 @ 22:10:01

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0