omottaglig

Förvånad över min icke-extas när alla drömmar blir till verklighet, (och ännu längre än så).. jag borde skrika av lycka! Jag vet att jag borde, som jag alltid gjorde, dansa i berusat lyckoregn av glitterstjärnor. Numb? Dead? Ihålig? Känslokall? Rädd? Förmodligen massmix och riktigt jävla livrädd! 2011 bevisade en gång för alla; inget stannar! Mörkret segrar alltid när ingen håller kvar ljuset, (och jag kan inte hålla ljuset själv). Det enda jag är bra på är mörker, där vet jag min plats, tomhetens enorma ensamhet efter allt man en gång haft. Jag vågar inte vara lycklig! Inte glädjerusa obehindrat! Vetskapen om att allt bra tas ifrån mig gör mig kanske omottaglig för temporär glädje?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0