iisolah

kemikalieknaprande själar irrar förtvivlat runt i samma kolsvarta kompakta jävla helvetesmörker. samma mörker som alla förvirrade psykfall tycks hamna i. en värld där osjälvständiga osäkra små desperata ungdomar måste hålla sig över ytan för att kippa efter luft (som resten av människorna går runt och andas utan att ens tänka på det.)

men vi är dom som drunknar. vi förväntas klara oss själva, förväntas fortsätta kämpa i ensamhet.. men säg den som inte behöver skrika på hjälp när man drunknar i ett stormande svart hav utan botten. inte konstigt att man ger upp tillslut, ens vänner som inte orkar längre sjunker ner i självmordets djup. det enda som får en att orka lite till är små kapslar av kemikalier. även om man inte vill vara pillerknaprare så måste man bli en ändå. det finns inget annat sätt att stå ut på, att orka, att vilja, att få kraft till en fortsatt evig kamp. så redan DÄR är vi i beroendeställning inför alla som tillverkar överlevnadskemikalier; "MEDICIN"

här kommer frågan om rättvisa in, "vem får mest? vem får bäst? vem lämnas utan.. och varför?". inte konstigt man delar piller med varandra, inte konstigt man bryr sig om de enda i samma situation. inte konstigt "dåligt inflytande" väcks till liv i en utsatt isolerad värld av ömtåliga hjärtan, dåliga självförtroenden och överlevnadsinstinkter som nått sin gräns tusen gånger om. all hjälp tas emot. och vem vill inte hjälpa sin vän i nöd? kemikalier håller oss vid liv i kampen om att leva. vi knaprar piller för att en dag kunna LEVA UTAN.