iisolah

en förnimmelse av domedag genom hennes ärliga blick. hennes läppar formar aldrig riktigt orden men i hennes andetag kan jag höra melodier ifrån förr, och jag vet precis vad hon menar.. vi dansar samma dans på varsitt håll i varsin ensamhet. hon ville kanske bara försäkra sig om att jag vet hur man dansar med ödet? tro mig, jag kan varje steg utantill. jag kommer förmodligen redan vara framme vid helvetets port innan hon ens börjat första akten. jag vet jag tar ut i förskott men vafan, kärlek är för dom som har tur, och efter 25 år som en vandrande olycka så vet jag vart jag ska gå. Practicing for Hell (again). och nej, det är inte du, det handlar inte om dig. jag räknar inte längre och omständigheterna spelar inte heller någon roll, inte vem var hur när varför, där finns inget att hämta när det slutgiltliga svaret redan finns i våra händer. hon klär sig nu för krig och jag tänker stå bakom så länge det bara går.. (så länge jag bara får)