Lost in Wonderland
Jag sluter mina läppar och talar på hundratusen tysta vis. Orden har mist sin makt, tystnaden skriker högre.. hör ni? Jag skriker som fan, ropar på hjälp utan stämband i panik. Tystnad är en människas mest högljuda skrik. Snälla lyssna rätt! "ingen ingen ingen ingen HÖR!" Världen känns som ett enda stort helvete och allt jag kan göra är att.. FUCKING BARA KÄNNA DET!
Tusen frågor hit och dit. Det kryllar av människor med frågetecken. Vad ska jag svara? Jag blir vilse av alla radikala uttryck och propagerande röster. ALLA jag känner och litar på står i en ring och idiotförklarar varandra. Jag står i mitten, förlamad och stum medan mina änglar krigar mot varandra. Krigar för mig.. och jag vet att alla egentligen har samma mål.. alla vill mig väl, alla vill rädda mig, alla vill leda mig till ljuset.. men dom tvistar om vilken väg jag ska gå för att komma dit. Jag kan inte lyssna på det här länge till. Snart struntar jag i ALLAS olika åsikter.. snart springer jag ifrån er allihopa och hittar en egen väg. Jag är redan i helvetet så vad spelar det för roll vart jag går? Jag har inget mål, jag har aldrig haft något mål.. jag är van. Så ni kan ju stå där borta och fortsätta bråka om mitt öde.. jag glider obemärkt ur era grepp och springer längre in i mörkret..
'' KÄRLEKEN RÄCKTE NOG HALVVÄGS, MEN VI GICK FÖR LÅNGT FÖR ATT VÄNDA OM ''
Tack för att ni fanns! Jag ska bli hon som försvann!
