iisolah

Plötsligt kommer hon och målar mitt liv i regnbågens alla färger. Jag hade glömt hur hur varmt hennes hjärta var. Glömt hur hon förvandlar natt till dag på bara några sekunder. Glömt hur levande hon gör mig.. (inte konstigt folk såg på henne med svarta blickar fulla med avund.. hon var den enda som fick mig le på riktigt, skratta äkta trots all missär. Det är klart som fan dom var avundsjuka, fulla med skeptiska frågetecken om "hur hon gjorde", "hur hon alltid fick mig på fötter", "fick mig att lyssna och tända gnistor av hopp i det mörkaste av mörker." ..för ingen annan kunde så bra som hon. "She walked me trough the nicest parts of hell."

Nu är hon inte längre här och allt har förändrats. Det kommer aldrig bli detsamma efter att hon försvann. Spåren efter henne ekar i varje hörn och väggarna viskar orden hon alltid sa. Hennes frånvaro blir mer påtaglig för varje dag som går. Det är något som fattas.. Kia! Allt som finns kvar är ett enormt tomrum som ingen kan ersätta.

 

Och jag som trodde allt var över.. men idag övertygade hon mig om motsatsen. Hon sa jag har nu "en vän för livet", (och jag skriker av lycka inombords). Hon har inte lämnat mig helt.. hon har bara bytt roll. Visst, avståndet håller oss isär, det kommer alltid göra ont.. men kanske är det värt det ändå? För nu öppnas istället en hel värld för oss helt utan regler och begränsningar. Som en beskyddande storasyster med ett hjärta av renaste guld sprider hon ljus och färg i mitt mörker igen. "En vän för livet". Det här kommer jag leva på länge.

 

Jag älskar dig Kia.