iisolah

jävla kukliv! var in i helvete är vi fucking nu?

 

om "bara upprepning kan döda" så dör jag fan varje dag.

ingen ser ingen hör. alla ser men inger SER. dom som hör lyssnar inte rätt.

hur ska jag kunna dölja den automatiska inpräntade fastklistrade fasaden?

ju hårdare jag blir, ju "gladare" jag blir, desto mer slår ensamheten rot inuti och dödar allt

allt jag en gång kunde skriva om.

 

bara upprepning kan döda.

fan jocke, så jävla sant! "var är vi nu?"

vem förstår oss nu? vem? men vem?

vem mer än jag och en mystisk man jag aldrig mött som inte ens vet om min existens.

 

jag hörs och syns på alla sätt

men på fel sätt och för fel människor..

eller?

 

kan kärlek döda om den upprepas?

jocke, menar du allt?

för kärleken är densamma, ny, medel, gammal, död, nostalgisk..

alltid samma sak om och om igen. och det dödar mig.

gör mig till ett skal av rutinbaserade agerande. som man "borde". som man "ska".

men det är inte jag. är det nån som ser igenom?

 

DET HÄR ÄR INTE JAG!