iisolah

den vackraste ängeln i himlen fyller 23 år idag
*1988-08-06*
†2011-06-10†



these wounds won't seem to heal, this pain is just too real
there's just too much that time cannot erase

when you cried, I'd wipe away all of your tears
when you'd scream, I'd fight away all of your fears
and I held your hand through all of these years
but you still have all of me

you're young until you're not
you love until you don't
you try until you can't

you take the things you like
and try to love the things you took
and then you take that love you made and stick it into
someone else's heart, pumping someone else's blood
and walking arm in arm, you hope it don't get harmed
but even if it does, you'll just do it all again
again
again

det är så mycket jag vill skriva, jag vill skriva ALLT.. men jag vet inte hur "allt" får plats i bokstäver eller beskrivs med hjälp av tecken och mellanrum. därför förblir det tomt. blankt. tyst. öde. alla sidor rivs ut, stora högar av papper med halvskrivna meningar ligger utspritt över lägenheten. jag kommer inte längre än så.

jag har halvfärdiga projekt, skriver halva sms, tänker halvla tankar och påbörjar halva meningar utan att komma till punkt.. för jag vet inte vad jag egentligen vill få fram. förmodligen allt, men det blir så mycket, en tjock klump av kaos som sätter sig i halsen, en propp i hjärnan, förstoppning i fingrarna. antingen kommer det ingenting eller så svämmar jag över totalt på alla håll och kanter. sentimental verses likgiltlig, maratonlopp verses koma.

jag är kritsvart & kolvit. schackmatt! ..jag vann i att fuska. teaterscenen äger mina fötter men inget manus finns inför de ständigt återkommande föreställningarna. improvisera. testa leva. försök dö. låtsas, lyssna & lär:

Missbildade Marionettdocka, spring, bara spring ifrån trådarna som om dom inte fanns. Trasiga lilla Trasseltuss, vem styr dina rörelser idag? laget runt. ett två tre. ridon upp och strålkastare i ögonen. stelopererad och lemlös inför publiken, varsågod att prestera; "hej här är jag ihopknycklad i mig själv, idag tänkte jag föreställa en knut.. vad tycks?" åh så glamoröst & genialt din Galna lilla Gummiclown. ta emot applåderna som om dom vore till dig. le i en sista misslyckad pose som om du vore nöjd med din existens. fantastiskt framträdande. wow vilket nummer.. Nolla.

det finns inga ord som inte är sagda, det finns inget mer att berätta, beskriva, förklara, försvara eller förstå. jag är lika förvirrad och frågande som ni. jag vet inte varför men jag tappade bort mig själv någonstans på vägen mot framtiden. nu stirrar jag bara runt i svarta labyrinter utan karta eller kompass i jakt efter bedövning. en stor rostig kniv karvar runt i mitt hjärta, tusen röster skriker i mina öron, mörkret invaderar min hjärna och runt omkring står demonerna lika trogna som alltid. jag har glömt hur ljuset ser ut, glömt hur det känns att hoppas, längta, önska..

en dejt med döden i egen hög person förde mig tillbaka till psyket. 12 dagar på 24:an avklarade, men förvirringen är fortfarande lika stor.

jag dör inombords. jag dör mer och mer för varje dag.. varje sekund. jag dör! hålet jag faller i tycks bara bli djupare och djupare. det finns ingen botten på helvetet. jag dör! ser ni inte att jag dör? ser ni inte att mitt falska leende försvagas? hör ni inte att mitt skratt låter mer och mer ansträngt? hör ni inte att min röst tappar styrka? hör ni inte tomheten i orden? alla entoniga ord utan innebörd? jag dör! ser ni inte min flackande blick? hur jag undviker ögonkontakt? jag har ingen gnista kvar i min svarta döda blick. tomma ögon stirrar ofokuserat ut i ingenting. hallå.. ser ni inte? jag DÖR!

Matilda är stjärnan i mitt kompakta kolsvarta mörker
hennes vackra ord får mig till tårar, och jag bara önskar jag kunde ge något tillbaks
något lika vackert, något lika kärleksfullt
jag önskar jag kunde säga något mer än; "detsamma"

Matilda skrev i sin blogg:



http://tulderull.blogg.se

Matilda, DU är en stjärna, DU ger mig ljus
jag är så tacksam för att du finns i mitt liv! jag älskar dig!

älskade underbara vackraste finaste Matilda
det finns inga ord som beskriver hur mycket du betyder för mig
jag älskar dig



jag är så glad över att få ha dig i mitt liv
det finns ingen som värmer mitt hjärta som du gör
det finns ingen som förstår mig som du gör
det finns ingen som ser mig som du gör
så äkta, så full av kärlek och empati

vad vore jag utan dina andetag?
http://tulderull.blogg.se/

"någon har valt att bestämma hur kärlek går till, med regler och råd
så därför, inatt ska vi älska som fåglarna vill, och klippa nån tråd"

fuck the pain away

den 19:e maj för exakt ett år sedan såg det ut såhär
dagen jag blev sliten mitt itu.. då jag blev halv. det var dagen då dom tog henne ifrån mig:

..men NU, exakt ett år senare så sitter vi ute i solen tillsammans, pratar, röker och skrattar,
levande och ihopklistrade igen! dom kunde dela på oss och hindra oss från att träffas..
men ALDRIG någonsin kunde dom ta vår kärlek!


för äkta vänskap varar genom allt

  fem steg bakåt, två steg fram
  på lite håll liknar det dans
  och i drömmen håller du i min hand

men jag gick över gränsen. fem steg bakåt, SJU steg fram. fan. jag trodde jag hade kontroll. jag tror alltid jag har kontroll när något går som jag vill. drömmarna seglade iväg för långt, (in the pretend-world.. there's no goodbye). men alltid suger jag i mig mer än sista droppen.. helt utan hänsyn till någon eller någonting. "MoreWhore" är mitt namn.

     [.the most dangerous thing to want.. is more.]

jag måste backa nu. sudda ut och backa. springa bak till ruta noll och ställa mig sist i kön. blunda, hålla för öronen, vända ryggen mot och gräva ner mig under marken. långt ner. slita av stämbanden och vänta tills alla fotspår där jag har varit och klampat täcks över och blåser bort i tid och vind.

jag kan sudda ut mig ur din värld och ditt liv, till slut kommer även minnet av mig blekna bort..
men i drömmen håller du i min hand.

jag är vid en återvändsgränd. jag sprang ifrån alla dom som ville hjälpa och nu orkar ingen längre. personalen vill skicka in mig på psyket eftersom deras maktlöshet har gått för långt. dom ser mig må sämre och sämre, ingen vet vad dom ska göra, vad jag behöver för hjälp.. men tydligen något utöver mitt personalstöd dygnet runt. jag hatar att dom ser mig falla, jag hatar att dom känner hur jag glider mellan fingrar. jag hatar att dom vill jag ska bli inlagd igen, jag som nyss kom ut därifrån efter två jävla år. jag hatar att jag inte kan säga att personalens arbete med mig hjälper nog, för jag vet också att jag behöver något mer. alltid alltid ska jag ha mer, något annat, något bättre, något nytt. it will never be enough to fill me up. men snälla ge inte upp mig, snälla släpp inte taget om mig. jag vill ju må bra. jag vill ta emot er hjälp. jag vill kämpa. jag vill bo kvar här och ha underbar hjälpsam personal omkring mig. jag vill! snälla jag ber er.. släpp mig inte.

when I'm with you.. I am home

här i Malmö hos min älskade Sis är allt allt ALLT så jävla hemma.
whenever I'm alone with you
it feels like I am hole again, home again

okej, ny stad, ny lägenhet, ny introducering (Anna + Sis) ..hej jag är mellanhandeln
hatar egentligen vara mittemellan, hatar föra ihop bästa vän med bästa vän som aldrig träffats men som jag pratat om massa massa om med varandra en & en. men här.. HÄR, hos min underbara Sis och underbara Anna så är allt helt jävla okej. är inte van vid sånt. (är nog inte van vid allt som egentligen är bra).

två jag älskar. Sis, min storasyster som plockade upp mig från gatan 2006 och gav mig sovplats, mat, sällskap, tröst, förståelse, omtanke, kärlek.. och sen para ihop med Anna, hon jag är mest lik i hela världen, hon som hjälper, som förstår, som inte dömmer, pekar finger, säger nejnej utan tar mig som jag är. att introducera är det värsta jag vet (eller aa.. typ. många saker är det värsta jag vet). men efter att redan en halv minut höra Sis säga; "Anna jag måste hälsa med en kram för jag tycker redan om dig". det = trygghet!

älskar redan vara här i Malmö, älskar vara med underbara bästa, älskar vara utan mask (smile, jag mår skitbra), älskar vara med folk som fattar, som är likadana.. likadana som jag.

jag älskar er.

nu bär det av till MALMÖ tillsammans med älsklingen Anna
och äntligen ska jag få träffa min världens bästa Sis igen

kärlek

(hej jag har inget liv)

PATETISK PERSONAL-POESI PÅ P:

Periodiska Personer får Pengar för att Prata och Praktisera med Psykotiska Puckade Psykfall och Prestera som Personal för Personlighetsstörda Pillerknaprande Panikfyllda Problembarn (Precis som jag). För en Plikttrogen Professionell Personal blandar aldrig Privatliv med Patienter. Jag ska aldrig bli en sådan oPersonlig Person som inte Pratar Privatliv med Patienter inom Psykiatrin. Jag ska bli en "Persienn" (Personal På Patientens Parti), Personlig och Professionell På samma gång. För det är endast "PersiennPersonal" som Pluggat rätt Program och Platsar i Psykiatrin. Perfekta Proffs att Prata med, äkta och På riktigt, som inte Pratar med Psyksjuka Personer endast för Pengarnas skull.

to live doesn't mean you're alive

jag är en hemsk hemsk människa. en lögnnätstrasslare full av falskhet.
kan man säga förlåt i förväg?

katastroftänkandet överträffar inte längre katastroferna. alla paranoida tankegångar förvrids och blir till en mild version av sanningen. jag tycks leva i en evig mardröm som jag aldrig kommer vakna upp ifrån.

..jag har även märkt att jag nästan aldrig skriver om något som gör för ont.. om nyupprivna sår eller om sånt jag vill förtränga och aldrig minnas (kanske?) ..och jag skriver sällan om sånt som känns "självklart".. (ego-ellen)! men det blir lite som att slösa meningslösa ord, bara rabbla likadana fraser om kärlek till underbara vänner. det är egentligen absolut ingen "självklarhet", (så jävla ego jag är)! men jag vill inte låta som en upphakad robot. jag vill mena varje ord varje gång jag säger det! så därför säger jag det sällan, kanske aldrig. jag suger på kärlek, relationer, respons, feedback osv. men på riktigt, ni vet vilka ni är, och jag älskar er.

förlåt för att jag inte finns för er som jag vill.