iisolah

why do you have to break you wings

to learn how to fly?

man lär sig egentligen aldrig av sina misstag

varken det första, andra eller tredje

det är bara när man får en allra sista chans

som man vekligen inser vad man håller på med

"det är dåd som det här som förföljer mig vart jag än går

och jag flyr i skydd av mitt privata moln

jag ska stjäla en skatt, den som döljer sig vid regnbågens slut

den är min, den är du, (ett perfekt substitut)"

say that you will live for this

and I will die for you

"ingenting har något värde utom minnet av allt som var vårt"

BACK ON TRACK.. eller FINALLY ON TRACK (at the train). Jag är nu officiellt ombord på "tåget" som Amy har pratat om i flera år.. att "hon kan köra mig hur långt som helst på väg mot ett bättre liv, mot hjälp ut ur mörkret.. men så länge jag inte hoppat på tåget och är med på banan så skulle hon bara köra varv efter varv medan jag bara står still".

Det har nu gått ett och ett halv år sedan jag blev utskriven efter låååång tid på avdelning 24. Amy säger att "hon inte sett ett endaste tecken på att jag förändrats eller kommit framåt ens en enda millimeter.. mest bara bakåt". Hon har rätt.

Men NU är förändringarnas tider. NU är jag ombord, och det är kanske som Amy säger att "jag inte varit redo förän nu?" Dom säger jag "visar klart och tydligt att jag vill ha hjälp".. DOM TROR PÅ MIG NU! DOM SER MIN KAMP, VILJA och MOTIVATION! Jag är oändligt tacksam över mina änglar..

(my heroines)

"ett under att ni ser mig

att ni fortfarande ser mig"

Tågets avgångstid är nu. Cilia är lokförare och de andra sitter med mig i vagnen. Jag är rädd, vet inte vart vi är på väg någonstans. Det enda jag vet är att nu är jag I ALLA FALL PÅ VÄG..!

Beloved Beholders of my Barely Beating Broken Heart

(at the moment)

Nina, Kia, Ninja, Amy

om jag hade lite kraft kvar att ge

om jag hade lite hjärta att dela med mig

om jag hade lite kärlek så var den till ER

and when I build walls

YOU are the ones I want to break them down

HEROINES

and if we never talk again

please remember that I'm forever changed by who you are

and what you meant to me..

- "allt som glimmar är inte guld, det kan vara silver också" /Kia

"pay more attention to the music i play

cuz the lyrics tell the words I fail to say"

försöker tänka så högt och hårt jag kan för att hon ska höra vad som snurrar i min hjärna. kanske skulle hon kunna förstå och reda ut trasseltankarna bättre än jag? kanske skulle hon kunna snappa upp sånt jag inte hinner? kanske skulle hon höra hur mycket hon betyder? min enorma tacksamhet? kärleken för henne! Ninja.

patetiska lilla egoidiot, tror du någon vill ha dig nu? se dig nu? det finns ingen som kommer kunna rädda dig hur högt du än skriker. ingen orkar. ingen kommer tycka synd om dig.. du är vuxen nu ellen, 25 fucking år! you're on your own.. deal with it! det finns INGEN som kan ge dig det du vill ha! (och egentligen vet jag ju så väl).

"det är mycket lättare att se tillbaka på vad man hade

än att se framåt och inte veta vad man får"

-vad rör sig under ditt blonda ruffsiga hår?

- ellen, snälla prata med oss!

om någon så lite som blåser på mig nu så faller jag. förlåt kära omgivning, jag är inte menad att vara här.. "scandal" "freak-show" "drama queen" "immature" "fuck up" "LOATHE". en del ord fastnar när dom sägs i hast i förbipasserade meningar av människor omkring. en del ord fastnar och vrids om till värre ord som passar sina egna värderingar om en själv. en del ord bara är.. självklara!

"INTERMITTENT EXPLOSIVE DISORDER: (IED)"

"IED sufferers get paranoid, distrust people, feel anger, frustration, inadequacy and bitterness. Tension builds up over time. They can suddenly "snap". Their actions far exceed anything anyone has ever done to them. Just like festering volcanos they can erupt at any time and at any minute. Following their outburst they are likely to blame people around them for causing their outburst. They are emotionally damaged individuals, that are likely to have been ignored or experienced, witnessed violence or abuse in childhood."

(-hej jag?)

[ the mystery isn't who, but why? ]

Hon säger det är inget hot, ingen varning, det är ett LÖFTE! Det är ett LÖFTE att om jag någonsin gör om samma misstag så är hon och jag ÖVER. Hon säger all tillit till mig är borta och hon vet i fan hur jag ska vinna tillbaka den. Men det är ett måste, ett MÅSTE! (Ninja, snälla lämna mig inte).

Jag gråter förtvivlat. Inte av ånger över vad jag gjort. Jag borde ångra, men jag gör det inte. Det enda jag ångrar är hur jag lät situationen uppstå, men mitt samvete tycks inte existera där. Är det ett tecken på vem jag är? Iskall psykopat? Det skrämmer mig. Jag gråter, gråter ohejdat över konsekvenserna, (men jag får skylla mig själv). Jag gråter över hur mina närmsta reagerar, hur dom aldrig kunde föreställa sig.. vad jag gjort.

Jag blir chockad över deras radikala utlåtanden. Är jag så hemsk? Var det så hemskt? Var det så otänkbart i deras värld? Och jag blir dubbelt så chockad när mina allra närmsta reagerar, (dom som kännt mig längre, dom som också borde reagera radikalt.) Där chockas jag av deras lugn, deras "det var väl inte så farligt". Jag chockas av deras "men det var ju ganska förutsägbart eller hur?". Deras "hur kunde dom inte se det?", "hur lät dom det gå så långt?". Och speciellt över; "men hallå? dom vet ju om att du har en personlighetsstörning.. har dom totalt glömt bort det?"

Vissa slår bort, kysser mina tårar farväl, förklarar deras kärlek för mig TROTS mina handlingar. Säger "dom borde känna dig bättre än att bli förvånade", och dom släpper inte min hand hur hårt jag än sliter mig ur. Skriker jag hatar mig, alla borde hata mig. Dom säger "hur kan jag någonsin?", "du har en sjukdom och det vet både du och jag", "det här är vad personlighetsstörning är", "det är inte DU, det är mörkret i dig som tar över".

Men andra slår inte bort. Dom tar slagen på sig. Säger att jag "skadat dom minnst lika mycket." DET DÖDAR MIG! Jag ville aldrig skada någon jag älskar. Jag ville döda världen, inte kärleken. Bara döda världen, men jag visste inte att världen fanns inuti mina änglar. JAG SKADADE ALLA! Jag antar att vissa demoner endast går ta död på med ett högt pris att betala.

Jag vill ha kärlek men jag misshandlar alla i min närhet. Nu vågar ingen ha mig vid sin sida. Nu vågar ingen se mig. Ensamheten blir ett faktum mer tydligt än någonsin. Jag skrämde bort dom, och nu vill ingen våga sig tillbaka. Jag måste bevisa för alla i total ensamhet att jag är en "trygg människa att vara ensam med". Hur fan jävla då?

Men för en enda gångs skull så har alla rätt den här gången när dom säger jag "skadat mig själv mest". För jag har gjort mig själv mer ensam än jag någonsin trott att jag kunde bli. Mina taggar är tydligen vassare än någonsin. Jag är en kaktus som gråter gift. Jag dör av kärlekstörst. Ingen når mig..

[ KILLING YOUR DEMONS MIGHT KILL YOUR ANGELS ASWELL ]

Fucker of the Fuckers! Sucker of the Suckers!
Hate me! Rape me! Take me! Waste me! Fuck me! KILL ME!

..I'm just a bad kid like mom and dad raised me..

Girl: I'm depressed
Society: You're overreacting
Girl: I cut myself
Society: It's for attention
Girl kills herself
Society: We didn't see the signs

I'm the ghost of a girl that I used to know well
I'm the shell of a girl where I used to belong

wounded is the deer that leaps highest
and my wound, it cut so deep

Jag har nu tappat räkningen på hur många som "inte känner igen" mig. Det gör mig mer vilse än någonsin, (speciellt när det är människor som kännt mig i flera år, och några näst intill hela mitt liv.) Alltså nu konstaterat: Ellen went missing.

Men jag då? Jag som skriver här nu med Ellens händer, hennes fingrar på hennes tangentbord? Klädd i Ellens skepnad, tittar ut ur hennes ögon och talar med hennes röst.. vem är då jag?

Just det, nu stället jag samma fråga som alla i min omgivning gör. Ingen vet vem jag är och ingen vet var Ellen är gömd. Så fucking jävla otäckt, skrämmande och läskigt, och för att inte tala om det absolut värsta; Den bottenlösa kolsvarta fruktansvärda Ensamheten. Den värsta sortens av ensamhet som finns. Den som gör mest ont. Den som dödar; När man är omgiven av alla man älskar, alla som bryr sig, alla som vill väl, vill hjälpa, vill finnas och hålla om.. och man ändå känner sig som man vore den enda levande varelsen i hela universums oändlighet.

Och det blir ju inte precis bättre med det FAKTUM att ensamheten även tar form i fysiken. En efter en försvinner och jag går nu mera sönder endast av ordet "hejdå". (Jag skriker, spricker, brister, blöder). Hur mycket personen än förklarar och försäkrar mig om att "vi ses igen" spelar ingen roll.

I don't care about the reason why. Fact is; You are leaving! Taking off, away from me! And THAT is whats KILLING ME! You're not here with me anymore!