Stopp! Stanna tiden! Jag KAN INTE bara sitta här och se dig försvinna!
stop the clock
the stars are in shock
tell me this is a lie
the sun can't fall from the sky
I WASN'T PREPARED FOR YOU TO LEAVE!
- "jag har så svårt att hålla ihop" - "med vadå?" - "med livet och kärleken och att vara ensam och se alla mina vänner försvinna bort ifrån mig, även dom jag aldrig trodde någonsin skulle lämna mig"
och jag vill bara skrika allt det där jag inte borde.. jag vill agera ut allt jag inte får.. jag vill förklara för någon men ingen skulle förstå.. jag vill skriva alla ord men vågar inte ens bokstavera något för jag vet hur fel det kommer tolkas.
så jag håller käften och räknar ner i tystnad..
(don't run from me, I won't bother counting 1..2..3..)
STOP THIS FUCKING FUCKERY WITH ME! DON'T YOU FUCKING FUCKERS KNOW THAT
I'M ALREADY SO FUCKING OVER FUCKED I CAN'T FUCKING TAKE ANYMORE FFS!
..okej, inte ett ord har lämnat mina läppar.. inte en enda tanke har jag ens gjort försök till att bokstavera eller få form. förnekelse som fan?ignorans är mitt självmordsvapen. jag låter inte ens känslor eller åsikter komma i närheten av hjärnans automatiska analyserande. STAND BY! AUTO PILOT! SKÄRMSLÄCKARE! kopplingen mellan hjärnan och känslosystemet är TOTALT kapad. (har jag någonsin varit såhär nollställd?) som om jag har klyvt mig själv itu och två st "Ellen" går runt i varsin värld på varsin sida av jordklotet i olika liv helt oberoende och ovetandes om varandra...
it's SICK you know.. (fråga mig inte hur) ..MEN..
idag sa plötsligt Nina en mening som träffade mig som en blixt från en klar himmel.. på en nanosekund kopplades allt samman och jag föll ihop i soffan rakt i Ninas knä och utbrast: "Taaack! Du är den första som sagt det här! Så tycker jag med!" sjukt vilken lättnad! (nu är bara frågan när vi ska publicera; "KAOS"?)
"it always rains the hardest on people who deserves the sun"
Jag undrar om hon egentligen någonsin får ens hälften tillbaka av allt hon ger. någon form av uppskattning i gensvar, i samma skala. Jag undrar om någon verkligen ser hennes hejhjärttade handlingar och hennes enorma uppoffringar hon gör för folk i omgivningen. En människa med så stort hjärta och empati som hon har är inte lätta att hitta. Hon är en av de mest omtänksamma människor jag någonsin träffat. Så äkta, så sann, så fin, så KÄRLEKSFULL i precis allthon gör.
Är det bara jag som ser? Hur kan alla vara så blinda? Jag märker att vissa börjar ta henne förgivet, och det kokar i mig av ilska att se hur otacksamma alla är.. det gör att jag ännu mer bara vill kasta guld och glitter över henne, skrika ut hennes namn så hela världen hör hur mycket hon betyder. Jag vill ge henne all kärlek jag inte ens har, vill ösa tusen ord av tacksamhet över henne, bygga ett slott i ett paradis bland regnbågar, stjärnor, hjärtan, glitter och rosa moln.
"you're not just a star for me.. you're the whole damn sky!"
dom tittar frågande på mig som om jag verkligen vore det levande frågetecken jag själv ser mig som. sekunderna tickar ensamt i tystnaden. jag måste ge något slags svar nu! någon form av gensvar eller förklaring för att dämpa deras förvirring. men som vanligt sitter jag bara tyst och tittar ner i marken. inga ord lyckas lämna min mun. dom ställer fler frågor och jag märker deras frustration som går mot irritation. PRESS! jag bläddrar förtvivlat efter ord i min överfulla katastrofhjärna och upprepar de ord jag lyckas snappa upp.. vilket resulterar i osammanhängande meningar på olika språk, felstavat, feluttalat, grammatiklöst och långt ifrån ett svar som skulle tolkas rätt. jag gör dom bara mer förvirrade.. vill bara ta en sågmaskin och skära upp skallen så hjärnan rinner ut framför deras ögon så dom kan se mitt kaos och själva kunna leta upp svaren på deras frågor.. för jag kan inte hitta där inne ensam!
allt som är "ellen" har krossats i bitar och alla delar har gått vilse åt olika håll i olika mörker och olika dimensioner. jag ställer mig själv samma fråga som ni.. jag vet inte heller.. okej?!
Förhör, bilder, frågor, papper, flashbaks & återberättande av situationer där jag blackat out. Så otäckt att läsa om sina egna ageranden så utförligt trots att man inte har en aning om vad man gjort. Det kunde ha varit någon annan.
Är rädd för empatilöshet. Känner fortfarande inte.
Har jag empati? Om, i så fall varför bara för vissa och varför ingen allsmot andra? Dessutom utan orsak? ..jag är en gåta!..
en förnimmelse av domedag genom hennes ärliga blick. hennes läppar formar aldrig riktigt orden men i hennes andetag kan jag höra melodier ifrån förr, och jag vet precis vad hon menar.. vi dansar samma dans på varsitt håll i varsin ensamhet. hon ville kanske bara försäkra sig om att jag vet hur man dansar med ödet? tro mig, jag kan varje steg utantill. jag kommer förmodligen redan vara framme vid helvetets port innan hon ens börjat första akten. jag vet jag tar ut i förskott men vafan, kärlek är för dom som har tur, och efter 25 år som en vandrande olycka så vet jag vart jag ska gå. Practicing for Hell(again). och nej, det är inte du, det handlar inte om dig. jag räknar inte längre och omständigheterna spelar inte heller någon roll, inte vem var hur när varför, där finns inget att hämta när det slutgiltliga svaret redan finns i våra händer. hon klär sig nu för krig och jag tänker stå bakom så länge det bara går.. (så länge jag bara får)
