iisolah

Amy, vart har du tagit vägen? Jag försöker hitta dig varje gång vi träffas, men du glider sakta men säkert ur mitt grepp. Jag känner inte igen dig! Jag saknar det vi var, saknar relationen vi hade.. finns det något kvar? Det är ju du! Det har alltid varit du! Den jag hänvisar till, den jag stolt vill presentera inför alla som "hon som känner mig bäst", "hon jag litar på mest i världen", "hon som kan mig bäst", "hon som varit med mig genom år", "hon som har hållit mig vid liv", "hon som är den enda i universum jag kan prata med om allt", "hon som får mig lugn när ingen annan kan". Hon! DU! Amy! Minns du att du stod med på min VB-lista? "Prata med Amy". Mitt proffs på rätt position! Jag var din docka..

men nu? Säg mig, vem är jag egentligen för dig? Var är du? Vem är du? Vad är vi? Kärleken som brann mellan oss har slocknat och allt har blivit vasst, hårt och stelt.. och jag måste erkänna (hur sjukt det än låter), att JAG ÄR RÄDD FÖR DIG! Dom som finns närmast i hjärtat är dom som kan såra mest, där du är! Jag är så rädd för dina ord, tankar och blickar. Jag undviker ögonkontakt, när du ställer frågor fryser jag till is, är på min vakt och ständigt i försvarsposition inför dina argument. Det här är inte Amy! Såhär hård och nedvärderande är inte min Amy! Du gör ont! Sluta! Snälla kom tillbaka! Jag älskar dig och vill ha dig i mitt liv, jag vill inte vara rädd för min "änglamamma"!

"I think the only reason people hold on to memories so tight is because memories are the only thing that don’t change when everything and everyone else does!"

Varför ska jag ständigt prata sönder människor? Jag babblar och babblar, avbryter allas ord och stryker över meningar med mina egna. Ego! Jävla EgoEllen! Jag märker irritationer men ÄNDÅ fortsätter jag prata om mig själv och berättar så onödiga saker som ingen egentligen bryr sig om. Jag säger "vänta! bara en sak till.." och hoppas omedvetet inom mig själv att personen i fråga ska vara jätteintresserad och VERKLIGEN vilja veta allt jag så ivrigt vill berätta. Men när jag lämnas ensam igen så hör jag deras försök att avsluta samtalet. Deras ord börjar eka i väggarna och deras ointresserade ögon spelas upp framför mig. Skuldkänslor och självhat exploderar och jag bara ångrar vartenda ord jag TVINGAT dom höra! Jag vet ju så väl att jag inte ska göra så! Vet att ingen vill lyssna när man avbryter andra! Jag vet att det är fel taktik att fånga någons hjärta! VET att intresset att lära känna mig dör ut.. Men ÄNDÅ mosar jag egofakta in i deras öron! Varför kan jag inte hålla käften? Ingen blir ju intresserad av att lära känna mig bättre om jag redan svarat på alla frågor som inte ens hunnits ställas. Jävla egoidiot! Suck!

Ellen = überblond fuckup not acting her age! An immature child trapped in a 24 year old body. Misserably Mad girl, MissFit MissUnderstood MessMissy.. MassMistaken Manipulative Maniac! FAIL!

-"Damn! ..I won!.." /the devil
(imaginarium of doctor parnassus) Now what?

Anyway..
Kia. Welcome to the darkness my lady. You found the way to my heart, and now you've got the keys to one of the empty apartments of big black broken bloody holes. Congratulations! You can go and come as you please.. it’s yours to use now! Excuse the mess - it’s under construction. (Watch out for the fallen shards of the past). It’s the darkest of times and the lights are under construction too (been out since last autumn -2011, and so has the warmth), so I suggest you'll put on something warm and bring your own light. Be careful Kia, it's easy to get lost in the cold darkness of my heart.

Det är inte åldern man blir "för gammal" av. Det är människornas fördomar om siffror och samhällets påtvingade förväntningar om den. Så varför spendera sin ungdom med att växa upp? Jag tror aldrig man hinner bli vuxen nog i det här livet. En siffra som stämpel i papper och antal ljus på en tårta ska aldrig behöva styra vem man är!

Tack P2 för din otroligt fantastiska insats! Jag kommer aldrig kunna tacka dig på riktigt, jag kan aldrig någonsin berätta, men jag skriver det här i alla fall (sort of).. Lily och jag.. du har fört oss till en helt ny nivå! Tack P2, du lyckades med det som jag försökt med och kämpat med i flera ÅR! Sen bara kommer du med din underbara existens, helt ovetandes om din charm och utstrålning som du med dina ord förvandlar till en nyckel av guld! Just den nyckeln som jag letat desperat efter i flera år! Nyckeln till hennes hjärta! Plötsligt dyker du upp och gör underverk utan att veta någonting! Jag är dig evigt tacksam! Önskar du kunde förstå vad du gjort för mig.. You set me free!

Nova *2012-02-01* En ny stjärna är född! Sofia & Rikards dotter!

Lilla stjärnan Nova! Jag kan inte förstå att jag kommer få vara med och se den här lilla skönheten växa upp och bli en människa med egna tankar och åsikter! Vad kommer hon att tycka om? Vem kommer hon vara mest lik? Sofia eller Rikard? Vilka personlighetsdrag kommer hon ärva av er? Vilken humor kommer hon ha? Vilka intressen kommer hon ha? Fotograf? Modell? (Framför eller bakom kameran?). Vad kommer hon ha för stil? Vad kommer hon vara duktig på? Vad kommer hon vara rädd för? Vad kommer hon längta efter? Eller drömma om? Hur kommer hennes röst att låta? Dialekt? Uttal? Hur kommer hennes handstil se ut? Vad kommer hon skriva med sina små händer?

Hur kommer HON se ut om tio år? Och vad skulle hon säga om hon fick se det jag skriver just nu? (Överdrivet spekulerande), men jag är bara så nyfiken och förväntansfull över att få lära känna Nova och följa henne i livet, (precis som du och jag Sofia), vi har följt varandra sedan 20 år tillbaka! Overkligt!

Sofia - det känns som om jag är en del av dig, vi har formats och vuxit upp tillsammans, (och så blev vi som vi blev)! Vi kan varandra ut och in och har sett varandra i så många olika tillstånd och situationer. Vi har verkligen gått igenom mycket tillsammans, och med hjälp av varandras stöttning och styrka har vi klarat av saker som vi aldrig någonsin kunnat föreställa oss eller tro.. men vi har klarat det; tillsammans! ("Äkta vänskap är någon som vet ALLT om en, och fortfarande tycker om en").. och det tycker jag verkligen stämmer in på oss två! Det här kanske låter dumt, men Sofia; du känns som en syster för mig! Nyss satt vi i lekstugan och ritade teckningar på våra framtida barn och familjer, och så PANG har du blivit mamma och fått en änglalik dotter tillsammans med en helt underbar pappa, och jag kan inte förstå att det sant!

Det rinner tårar av glädje och en enorm stolthet ned för mina kinder! Jag skulle självklart aldrig någonsin kunna förstå eller föreställa mig vilken lycka och kärlek det är för er; (Sofia och Rikard med släkt och familjer!), men jag vill ändå försöka förklara hur jag känner. (Jag har aldrig reagerat såhär när någon jag känner fått barn förut!) Sofia, minns du hur jag blev när jag kände Nova sparka för första gången? Tårarna bara sprutade, jag blev helt hysterisk och kunde inte ens prata! Haha, jag undrar hur det kommer gå när jag träffar henne!?

Det är så konstigt, men hon känns så nära mitt hjärta redan. Kanske har det med din och min kärlek och vänskap att göra, Sofia? Du är en så stor del av mig, mitt liv och i djupet av mitt hjärta! Det är klart att Nova hamnar där också!

Sofia & Rikard; det här gjorde ni bra! Nova - Newborn Star of Love!

Jag är kall, avdomnad och likgiltig. Egentligen borde jag gråta, skrika i panik och gå sönder totalt, men jag känner ingenting, vill ingenting. Sitter och stirrar in i väggen med tom blick. Konstigt att väggen känns lika intressant som resten i mitt liv. Inte ens kylan i snön får mig att känna. Skulle kunna gå naken och barfota i minusgrader utan att märka hur kallt det är. Jag är totalt avstängd, för om jag skulle känna efter skulle jag gå i tusen bitar. Förlåt Nina! Vad har jag gjort?!

Masterpiece! Tre års arbete för det här! (Amys lilla docka blev ett hopplöst fall!) Uppgivna röster skriker huvudet i bitar! Inga ord kan försvara, och när jag försöker förklara blir jag avbruten för mitt värdelösa ordförråd. Ingenting jag säger är värt att lyssna på, så varför frågar ni ens? Är det bara era ord som räknas? Ska jag spara alla smärtande ord ingraverat i guld? Ska jag minnas varje slag som en smekning? Ja, jag älskar dig också, jag brukar med idiotförklara och trycka ner dom jag bryr mig om mest ..? Nej, men jag tror jag förstår nu. Era ord liknar demonernas och min egen syn på mig själv; jag är en värdelös jävel som skadar alla i min omgivning!

Jag gav upp! Sprang ut i hat! "pull the trigger" ekade i mitt huvud. Hade jag haft en pistol hade jag skjutit! Ni hade kunnat lägga energi, tid och pengar på någon som faktiskt gick att hjälpa! Någon annan! För det är ingen idé att lägga ner energi på att försöka hjälpa mig.. "jag vill ju inte ha hjälp".. eller hur var det? "Jag kommer ändå ingenstans", "jag går ändå bara bakåt i utvecklingen", right? Förstår ni inte att ni bara bekräftar mitt hat med era ord? (När som helst försvinner jag!)

Alla borderlinebarn vinglar på den svartvita gränsen där allt handlar om död eller liv. Med en överexponerad synvinkel blir allt till svarta siluetter och figurer för fri tolkning. Men att endast leva i en värld av kontraster och konturer ger en bara två alternativ.. Ja eller Nej blir ens enda ordförråd tillslut, för det går inte förklara hur en färg ser ut! Speciellt inte för någon som varit blind sedan födseln. Vilka ord kan förklara en regnbåge?

Jag vill inte vara ett självömkande trakiskt emoborderlinebarn! Men jag kan inte hjälpa att mitt liv ser ut som ett schackspel.. där allt går ut på att dö eller döda!

Tack Kia för en helt fantastisk dag! En dag där färgerna förstärktes! (precis som dagen med Théa för länge sedan, då när hon målade regnbågar på stan. Den här dagen liknade min och Théas första dag. You found me! Kia, vem har lärt dig att dansa?

Om jag kunde skulle jag förklara, men i form av ord låter det inte likadant. Om jag kunde skulle jag beskriva, men inte ens i kryptiska gåtor eller oupfunna språk eller tecken kan jag förmedla vad jag känner just nu. Det låter så bra och perfekt i mitt huvud, men utanför blir det bara fel och falskt.

Jag hör en melodi i huvudet, men hur skriver man ner ljud med text? Hur fångar man känslor i en burk? Hur sparar man tankar på en hårddisk? Hur ritar man en doft? Hur ser man på en film som aldrig spelats in? Hur tar man kort på något som redan hänt? Hur lyssnar man på andras tankar? Hur spelar man upp sina tankar för andra? Hur gör man för att leva samma dag flera gånger? Berätta du som vet! Men bara så du vet; du får bara veta sånt som jag vill höra, okej?

Jag vill veta att vita linjer leder någonstans! Jocke, du sjöng fel! Jag vill att du erkänner nu! Förklara för mig att du sjöng fel! Du som sägs vara någon slags Gud.. then prove it! Visa mig dom rätta linjerna! Jag lovar att vara tyst. En Gud kan inte göra fel! Jocke för fan! Berätta för mig att du sjunger vaggvisor för alla dina självmordsbenägna kevlarsjälar, att du förskönar dina ord för alla riskzonsbarn, inte propagera! Säg sanningen! För visst vet du likaväl som jag; VITA LINJER LEDER LÄNGST! Kanske leder dom till fördärv, men då kommer man ändå någonstans! Right?

Både änglarna och demonerna skriker med olika avsikter i en öronbedövande ostämd kör; "you're hurting everyone around you!" och jag vet att dom har rätt. Jag skadar alla jag älskar, alla som bryr sig, alla som kämpar för min skull. Dom som lägger ner kropp och själ för att hjälpa mig ut ur mörkret. Dom med hjärta. Här får ni tusen skäl att verkligen hata mig!

Hon ställde frågan rakt ut, och jag kunde inte ljuga för henne. Finaste Kia, jag vet att hon bryr sig mycket om mig, vet att Nani bryr sig om mig likaså, (och fler omkring mig). Jag vet hur ledsna dom blir, vet att det gör ont i dom och jag hatar mig så jävla mycket! Jag vet att dom blir ledsna och vill jag ska se det likadant, "se på mig själv ur deras perspektiv".. men jag kan inte! Mörkret slukar mig helt och det är därifrån min synvinkel är!

Det gör så JÄVLA ONT att se hur jag skadar mina hjältinnor! Dom jag älskar & litar på mest! Det är DÄR, endast DÄR som jag önskar allt ogjort! Det är DÄR jag har motivationen.. ingen annan stans!

Förlåt tvåtusentolv, jag lyckades inte så långt. Lyckades inte bevisa att jag ville förbättras! Nu; sönder, trasig och äcklig går jag i trappan med lite högre stampande steg.. som om någon skulle fatta att varje steg skriker på hjälp; "snälla, nu går jag stegen jag inte vill gå, snälla hör ni inte? Öppna dörrarna och stoppa mitt förfall! Öppna då! Hjälp mig!" ..som om någon skulle förstå att det är just mina steg i trapphuset nu. Det är exakt nu jag fnittrar lite extra högt och försöker få det att låta som; "nu går det åt helvete om ni inte hör mig innan jag försvinner ut.." försöker klumpigt vingla in i väggen för att nå ringklockan på sista dörren, men missar..

Och som om detta skulle vara ord som försvarar min usla existens.. nej, mest menar jag nog att jag i alla fall minilite försökte be om hjälp precis i sista sekunden. Att jag faktiskt försökte gå extra högt och ekande, klumpigt fnittrande och helt jävla desperat ner för trappan och ut i den iskalla verkligheten, (som för er bara finns i förskräckt fantasi). Men HEJ! Här är jag som har det som liv! Jag faller lite extra ljudligt för att bli sedd i få sekunder. Det är inte ofta jag vill bli sedd, speciellt inte i mina värsta ögonblick.. men HJÄLP! Nu har jag masken på mig, nu har jag redan styrt stegen mot helvetet. Det är kört om ingen stoppar mig.. STOPPA MIG! Förlorad! För sent! Ett övertramp och universum rasar..

Förvånad över min icke-extas när alla drömmar blir till verklighet, (och ännu längre än så).. jag borde skrika av lycka! Jag vet att jag borde, som jag alltid gjorde, dansa i berusat lyckoregn av glitterstjärnor. Numb? Dead? Ihålig? Känslokall? Rädd? Förmodligen massmix och riktigt jävla livrädd! 2011 bevisade en gång för alla; inget stannar! Mörkret segrar alltid när ingen håller kvar ljuset, (och jag kan inte hålla ljuset själv). Det enda jag är bra på är mörker, där vet jag min plats, tomhetens enorma ensamhet efter allt man en gång haft. Jag vågar inte vara lycklig! Inte glädjerusa obehindrat! Vetskapen om att allt bra tas ifrån mig gör mig kanske omottaglig för temporär glädje?

The Tenderest Touch Leaves the Deepest of Marks
and the Kindest of Kisses Break the Hardest of Hearts

FUTUE TE IPSUM (fuck you) -latin

"You don’t really forget a person, you just forget why you needed them in your life!"

Saker värda att skrivas måste krypteras på rätt sätt. Saker som behövs skrivas är inte av värde att slösa bokstäver på. Saker som är vackrast i universum smutsas ner så lätt av att bokstaveras.. och vissa saker är helt enkelt för känslosamt att det endast får uttryckas i text och aldrig någonsin läggas på tungan. (En svår balansgång över förtryckta tangenter där fingrarna måste dansa felfritt.)

Jag vill skriva om värdefulla sekunder, jag vill för alltid minnas himmelsk extas, citera ord jag aldrig vill sluta höra.. men med svarta pixlar mot vitt kan vackra stunder bli fula ord och smutsas ner av alla bokstäver som tolkas fritt inom kryptiken.

Som att kasta pärlor till svin.. eller svin till pärlor? Whatever! Hur som helst är bokstäver mycket mer permanent än ett ord som uttalas med rösten. Då försvinner budskapet lika snabbt som det kom och finns bara kvar som minne. Minnen bleknar och förvrids av tiden.. tills det försvinner helt när det följer med en kista under jorden. Man kan inte spara upplevelser på samma sätt som man kan genom text, (även om det bara är en kryptisk förklaring som ingen annan kan vara med om).. men det är NÅGOT! "I’m so scared, because there is only one of you!"

och jag Vill Vill Vill spara något, vill inte mina regnbågsglittersekunder ska försvinna, de få lyckorus i detta helvete till liv, men hur? "And why am I so afraid to lose you when you’re not even mine?"

"The worst feeling isn't beeing lonely,
it's beeing forgotten by the people
..you could never forget"

Jag vandrar farliga vägar nu, där allt som var min längtan blir till pulver! Jag ger mig själv till vem som helst, bara för att få känna någonting, fragment av nåt som borde vara vackert. Ljug för mig! Gör mig användbar, bara en hundradels sekund, så jag vet att jag i alla fall varit i närheten av det där.. som folk kallar kärlek. ("The emotion that breaks your heart is the only one that can fix it.")

varför ska ALLT jag säger kastas omkring i luften och klinga helt jävla jättefel i omgivningens missbildade öron? nu är jag inne på andra dygnets sömnlöshet och gråter tårar jag orsakat av att svara på frågor om hur jag mår. jag ska fan aldrig mer öppna munnen!

Sis gör mitt hem till hemma! vi peruksaftvinar som om vi alltid gjort det lika proffsigt
vi är flum och vilse men det gör inget för det brukar vi vara
vi har inte setts på över ett halvår kommer vi på efter halva kvällen
men inte ens det spelar någon roll. det känns mest som om hon tillhör min omgivning,
som att vi sågs för en halv sekund sen och bara fortsätter därifrån vi slutade
det känns som ingen tid har gått.. fast att det var tolv månader sedan hon var i min lägenhet sist.
hon gör tid till ingenting, och natten känns evig när vi byter hårfärger, smink och frisyrer varje minut
klockan har en konstig rytm, den följer våra steg och vi gör precis vad vi jävlar vill
vi skrattar framför datorn åt tomtar som dansar tills vi skriker av smärta
och plötsligt bara är jag mig själv även om jag vet inte vem jag är
men jag tror man är sig själv när man inte behöver tänka att man ska vara någon
lägehneten känns som "hemma", mer hemma än någonsin.. jag är nog mest "hemma" där Sis är
vi har bott ihop mycket. varit hemlösa mycket. haft många bostäder. nu känns allt som vårt.
och jag gråter inte när hon plötsligt försvinner ifrån staden lika snabbt hon kom
jag skiter i mil och logik, för du känns alltid lika nära. alltid närmast. alltid med mig.
jag älskar dig Sis. (fast helst vill jag ju bo med dig jämt.. precis som gamla tider)
menvetdu... det skulle i alla fall märkas om vi var dom som försvann!

http://iamadestination.wordpress.com/