iisolah

det här är för dig din jävel!

jag är nu tom på ord och full av smärta

"how terrible it is to LOVE something that DEATH can touch"

Just nu HATAR jag dig! HATAR HATAR! Din JÄVLA FITTA, hur fan kan du göra såhär mot mig? Mot alla? Råd om att inte lägga ner osynlig energi på dig låter mycket lockande nu, speciellt eftersom det gör SKITONT att skriva här nu och det är DITT ÄCKLIGA JÄVLA FEL, för när jag fick veta slog jag nästan hål i väggen. Min handled är krossad och JAG HATAR DIG SÅ JÄVLA MYCKET!

Vill springa hem till dig och krossa ALLT som påminner om dig och mig, för vem är jag att finnas målad som talva på din vägg när du inte ens vill vara i närheten av mig här i livet? FAN TA DIG DIN ÄCKLIGA JÄVEL! Och nu stör jag mig som fan på att jag köpte ditt favoritgodis för nu ligger alla nöt-creme-påsar överst och det gör ONT i min hand att flytta på dom och vafan skulle jag handla godis till dig för när du vandrar runt på spåren tills elen slängs av?

FATTAR DU INTE ATT DU INTE KAN GÖRA SOM HANNA, INTE LIKADANT PÅ SAMMA STÄLLE.. du smutsar ner hennes plats. Skaffa en egen plats att LÄMNA MIG på istället! SÅ JÄVLA LÅGT! Jag vill döda dig och låsa fast dig och hålla i dig för alltid. FAN, du fuckar up ALLT! JÄVLA IDIOTJÄVEL! Och nu kan jag inte ens skriva mer för min handled gör skitont, SOM DU! JAG HATAR DIG!

Kent - Ett År Utan Sommar (bonus)



"du faller men är uppe på fem, det finns magi i ditt motstånd, ett mirakel i din envishet
du faller men du reser dig igen, ETT ÅR UTAN SOMMAR, en barndom utan lekar

jag läste Efter Floden, läste Oryx & Crake, jag läste in 100 år av ensamhet
jag ger dig alla böcker jag har, det är det magiska tänkandet man behöver för att klara sig

det finns hål i allting, i de väggar vi reste omkring oss, små hål, det är där lite ljus slinker in
perfektion, släta ytor är inget för mig, GE MIG FEL, ge mig nåt lika trasigt som du och jag

DET FINNS HÅL I ALLTING (det är där lite ljus kommer in)"

En absurd känsla av att slåss, att skada folk. Jag knyter näven tills knogarna vitnar och känner hur den bara längtar efter att slå någon rakt i ansiktet, krossa ben och sparka någon sönder & samman. Jag vill se blod, mitt eget eller andras, whatever.. bara blod.

Jag släcker alla lampor för att inte synas under min svarta luva, och jag står där i hallen med knutna nävar och känner hur ilskan kokar i mig. Nästa jävel som kommer in genom min dörr hoppar jag på. Jag skiter i vem, jag vill bara misshandla brutalt. Jag skiter i konsekvenser, anmälningar osv.. för att få se horjävlarna ligga med krossade skallben i trappan är värt vad som helst. Success!

Jag vet inte vem jag är längre. Allt byter skepnad i takt med varje hjärtslag. Mina åsikter och tankar skiftar i varannan mening och jag kan inte minnas hur eller varför jag nyss kände, tyckte och tänkte sådär. Jag litar inte på mig själv (har jag någonsin gjort det?) Jag hör mig själv prata och argumentera med ord samtidigt som jag undrar vafan jag står och säger. Är det så jag verkligen tycker och känner? Är min önskan verkligen det jag skriker att jag vill? Jag litar inte på mina ord, jag tror inte ett skit på vad jag säger. Ett råd till omgivningen; lyssna inte på mig, tro inte på mig, lita inte på mig. Jag är vilse & kapabel till vad som helst, för nu finns det inga spärrar kvar.

kemikalieknaprande själar irrar förtvivlat runt i samma kolsvarta kompakta jävla helvetesmörker. samma mörker som alla förvirrade psykfall tycks hamna i. en värld där osjälvständiga osäkra små desperata ungdomar måste hålla sig över ytan för att kippa efter luft (som resten av människorna går runt och andas utan att ens tänka på det.)

men vi är dom som drunknar. vi förväntas klara oss själva, förväntas fortsätta kämpa i ensamhet.. men säg den som inte behöver skrika på hjälp när man drunknar i ett stormande svart hav utan botten. inte konstigt att man ger upp tillslut, ens vänner som inte orkar längre sjunker ner i självmordets djup. det enda som får en att orka lite till är små kapslar av kemikalier. även om man inte vill vara pillerknaprare så måste man bli en ändå. det finns inget annat sätt att stå ut på, att orka, att vilja, att få kraft till en fortsatt evig kamp. så redan DÄR är vi i beroendeställning inför alla som tillverkar överlevnadskemikalier; "MEDICIN"

här kommer frågan om rättvisa in, "vem får mest? vem får bäst? vem lämnas utan.. och varför?". inte konstigt man delar piller med varandra, inte konstigt man bryr sig om de enda i samma situation. inte konstigt "dåligt inflytande" väcks till liv i en utsatt isolerad värld av ömtåliga hjärtan, dåliga självförtroenden och överlevnadsinstinkter som nått sin gräns tusen gånger om. all hjälp tas emot. och vem vill inte hjälpa sin vän i nöd? kemikalier håller oss vid liv i kampen om att leva. vi knaprar piller för att en dag kunna LEVA UTAN.

it's hard to answer the question; "what's wrong?" when nothing is right!

jag tappar bort mig i mörkret där demonernas hungriga händer famlar efter mig.. och plötsligt sitter jag i min lägenhet med fyra poliser runt mig. jag vet inte vad som händer.. men jag faller. faller faller faller ner i mörkret jag tycks vara skapad att leva i.. "total jävla ensamhet!"

jag ska aldrig aldrig ALDRIG älska igen! aldrig någonsin ska mitt hjärta hållas i händer igen! aldrig ska jag ge bort mitt hjärta igen! aldrig någonsin ska jag släppa in någon igen! aldrig ska jag bli svag och sårbar igen! aldrig någonsin! det är över nu!

jag vill bara glömma allt vad nostalgi heter. jag vill radera allt och starta om på nytt, utan bagage och med helt andra förutsättningar.

Hon är som en drog. Hon dödar en långsamt, smyger sig sakta och obemärkt in i ens liv på ett sätt man tror sig ha kontrollen över. Hon kommer som en vacker och oskyldig tanke, paketerad som en oemotståndlig gåva med guld, glitter och rosetter. En bruksanvisning med varningstecken, symtom och biverkningar medföljer, men hennes skönhet talar högre. Man vill ha mer, mer av henne, mer av allt. Hon uppfyller ens önskningar, hon ger alltid mer än man tror. Hon gensvarar varje blick och utger en förnimmelse av att bli ens lilla hemlighet. Hemligheter binder människor samman och hon dansar felfritt runt med osynliga trådar där hon obemärkt virar som hon vill; fällor för hjärtan.

- "jag skulle aldrig vilja träffa en till som du ellen"
- "ellen, en enda av dig är nog för hela livet"
- "jag hoppas för mitt liv att jag aldrig träffar någon som du igen"

Mina - you fucking killed me!

Jag som redan var döende, jag som redan hade tusen blödande hål i mitt hjärta. Du siktade mot mig och avfyrade det sista skottet med dina ord. Nu har mitt hjärta stannat. Du dödade mig, Mina. Dödade mig! Hur känns det? Vilken triumf att det var just du..

Jag minns smärtsamt tillbaka. Mina och jag. Lyssnar på "Lovers End" som om allt var igår, (fast det egentligen är tre år sedan). Vårt avsked. Jag minns mina steg när hon stängde dörren efter sig, minns hur jag tryckte tillbaka tårarna när jag gick genom SSS-området med sprängande musik i öronen mot busshållplatsen. Men jag kom inte längre än 10 meter. "Lovers End" började plötsligt spelas i hörlurarna och jag föll ihop mitt på gräset och började storlipa totalt tröstlöst. Sen dess har "Lovers End" alltid påminnt om Mina:

"take just one last step, pretend you don't care
and I can't stop my tears, I've never been so scared

hands cover whispers of the Lovers fright
fear-cloaked renditions of that autumn night
calling for the other, searching for her Lover
secrets she discovers drain her face of colour

Lover will suffocate.. SUFFOCATE!"

Jag skrev 090312:
"..tomrummet efter Mina kan ingen fylla! Allt är förvirrande, människor kommer och går och jag står kvar och ser på. Vad känner jag? Vad händer? Är jag avstängd? Har jag inga känslor kvar? Bryr jag mig ens? Känner mig bara apatisk inför allt. Jag tror jag har blivit slagen för hårt.. du vet sådär hårt att man blir bedövad.."

(idag skulle jag skrivit likadant)

Matilda, min älskling! Hade jag fått en andra chans hade jag utan tvekan gett den till dig! Du om någon här på jorden är den som förtjänar det mest! Livet!

Du skriver vackra ord om vår vänskap och kärlek, men när jag kommer till hur du beskriver dig själv som ängel så svämmar tårarna över helt. Jag hör plötsligt min lillebrors röst i huvudet när han var fyra år och satt i baksätet i bilen. Han började helt plötsligt storlipa och skrek i otröstbar panik; "Jag vill inte bli en ängel!" Det var så han för första gången insåg vad döden är. Jag hör hans panik och gråter förtvivlat likadant; "Du får inte bli en ängel!" Inte nu! Inte än! Matilda.. DU FÅR INTE!

Droppe efter droppe föll, jag kunde inte se henne i ögonen. Ett hjärta i min famn och jag i hennes armar, (så nära får ingen gå). En känsla av att vara den hemskaste, elakaste människan på jorden spred sig som filten hon svepte in mig i, lika varm som kärlek och skam mixat i ett. Jag tror våra hjärtan slog lika hårda slag, så nära som aldrig förr i precis samma takt, men ändå ljusår långt ifrån. Tystnaden talade högre än någonsin, som en sorglig melodi utan ljud kunde jag höra hennes tankar. Radioaktiva tårar föll ner på min hud som atombomber, lika vackra som explosioner av regnbågsglitter, lika farliga, förödande och giftiga. Vi andades samma luft, samma svidande skam av smärta när våra hjärtan flätades samman av taggtrådskärlek.

En puss på perrongen - min famn i din! På kärleksjakt finns inga gränser eller regler.

Calathiel.. jag sprang i snö, plankade på nattbuss, ringde för många signaler, skickade för många sms, svartvitlögnade för småpojkar, fick hennes bil att stanna bredvid bussen och sprang ut, snöoväder och RAKT IN I HENNES FAMN! Min Änglafamn! Löften om imorgon, och ett högt pris att betala. All the fucked up love has a price, (i min värld var det värt det) Cala, vad som helst för dig.

Nu är jag skuldfri och utan kvitton så fråga inte är du snäll. En besatt blondie i Växjös vita vinternatt lever farligt som fan. Kärlek är dyrt, men värt vartenda värdefull sekund, (och hur fan ska jag skriva för att få rätt version till rätt ögon men ändå bevara all fakta?) "skip the middle talk.."

Okej, blev vänligt hemkörd av "pubvakt/blivande polis". Ringde som lovat (Lex), fick beröm för "gjort som sagts", gick hem ensam, klickade av idioter och sitter skakande och iskall i soffan och skriver här. I MADE IT! right? Snälla ge mig en vit lögn - säg att du tror på mig EN GÅNG TILL (say it).. du får tro vad du vill. Kärleken räckte nog halvvägs.. är du där?

Of course I have a wish to live, it's just inverted outwards! (never enough to fill me up)

Miljarder ord virvlar som orkaner i min hjärna. Överallt ser jag bokstäver som flyger kors och tvärs genom lägenheten. Ibland pusslas dom ihop till en mening som jag genast försöker snappa tag i, något som makes sense.. något jag kan förklara med.. men allt löses upp och splittras till lösa flygande bokstäver igen innan jag hunnit memorera vad det var. Allt är i olika färger och former, wicked.. i 3D dessutom med små töntiga vita vingar tecknat som i Super Mario. Är jag psykotisk? Drömmer jag? Har jag råkat få i mig LSD? Eller är det bara min hjärna som bläddrar igenom dimensioner (som den brukar)? Man ser inte alltid skrämmande saker som psykfall, det är mest bara förvirrande när man är ensam och inte vet vad som är på riktigt eller inte. MINDFUCKER!

Jag minns livet på Nydalavägen. Jag trodde i ett halvår att jag hade en katt, tills jag plötsligt stannade upp en dag och tänkte efter. Jag hade inga matskålar, ingen sandlåda, inget namn på katten.. då blev jag faktiskt rädd för mig själv. (Minns du Mina?) Nu bor jag hundra meter bort och äger en katt vid namn "Mira". Hon är på riktigt, men även hon "smyger" på osynliga saker ibland och det får mig att undra. Pantern som bott i mitt sovrum sen i somras är skrämmande. Jag har till och med filmat när Mira stirrar in i sovrummet och sakta kryper längs golvet redo att attackera pantern som ligger på sängen. Ser hon också den? ..okej, den ligger och tittar på mig nu. Hjälp! Medicín nästa! Får droga bort luckor i hjärnan som inte borde vara öppna. Vad INVERTED!

"jag vet att du ser bilder i ditt huvud som gör ont
jag vet att du ser bilder, men skit i allting sånt
jag vet du klättrar väggar som du inte trodde fanns
just när du trodde allting hade fallit ner på plats"

Amy. En eloge för alla timmar du ägnat åt mig! Tid du tagit dig, tankarna du tänkt på mig! Vem är jag att stjäla sekunder av någon? JAG?! Och som ett uselt "tack för att du håller mig vid liv" så skriver jag med små svarta bokstäver i ett av tusentals identiska olästa inlägg.. men Amy, mycket här är är tillägnat dig.. tankar, reaktioner, kärlek, citat, sorg, rädsla, ilska, hat och beundran. Allt det där som hör till "nära relationer". Alla känslor är tillåtna i ömsesidig kärlek! Carpe Omnia (fånga allt)